Del av gemenskap?
Jag har i mitt huvud satt upp en lista på mina närmaste, både familj och vänner…
Jag har kommit fram till något som skakar mig djupt mer i rötterna och det här kommer bli ett plågsamt inlägg att skriva, om jag nu alls kommer publicera det…
I skolan, de första åren, ni vet årskurs 1-4 hade jag väl en tre kompisar som jag umgicks med även utanför skolan. Sådana man även umgicks med på sommarloven. Åtminstone två av dem hade gått samma dagis som jag. Jag trivdes med att ha det så.
I femman har jag för mig det var växte min gemenskap rejält. Vi var väl en sju flickor som höll ihop och startade "kören" Smådjävlarna. Att vi sjöng illa behöver jag väl inte ens påpeka och att texterna var välskrivna kan jag väl inte heller påstå… Vissa var så illa att de få rader jag minns får mig att rodna.
Jag tror vårt häfte ligger kvar i någon skattgömma uppe i huset, men jag kommer aldrig låta Andreas läsa dem, han har redan sett nog i Tjejbandet Roland (2000).
Så bytte vi skola, började Östra och var tvungna att över en natt växa upp ordentligt. Vi var rädda till en början, vi höll ihop vi sexor.
Jag har för mig att det var i denna årskurs jag började svara för mig själv, istället för att ducka för de retande pojkarnas glåpord hade jag nu modet att säga emot. Många blev förvånade, flickor som pojkar, eftersom jag dittills varit en som följt med strömmen. Tjejernas stora grupp splittrades i två-tre delar.
Ni vet kanske hur elaka tjejer kan börja vara när de är i den åldern, och jag var nog det också.
Jag tror jag var den första tjejen som svarade med "your mother" när en kille pratade på sätt för att genera oss. Jag kan inte annat än le.
I alla fall så var tjejgruppen rätt så samlad och enad vid slutet av både åttan och nian. Och där kommer "Tjejbandet Roland" in. Vi var sju eller åtta av tjejerna i klassen som ställde oss upp på muck-showen sista dagarna i skolan och gjorde bort oss totalt. Andreas satt i publiken, han kan intyga att vi sög, han med sitt gehör.
Den sommaren blev jag och Andreas tillsammans, vi hade träffats i Maj samma år och sågs till och från efter det. Tjejerna var med hela resan, en god vän var tillsammans med en av Andreas kompisar…
Så började gymnasiet och hösten 2000 kom. Mitt liv var en berg och dal-bana. Andreas liv förändrades och han bar på sorg. Jag visste inte var jag skulle vända mig för att få stöd eftersom min stora trygghet, min mamma, inte längre alltid var hemma i Jokkmokk utan själv var borta i Stockholm, alt. Luleå för att få behandlingar.
Och så var hon bara borta. Min mamma fanns inte längre. Jag slöt mig, försvann in i min egen sorg.
Tre dagar senare fyllde jag 16. Jag minns styrkan jag orkade ha den dagen. Alla mina tjejer kom för att fira, men istället satt alla och grät på mitt rum.
Jag bar min sorg länge, jag slutade skolan för min frånvaro var så hög att det inte tjänade något till att gå dit. Jag skulle inte få några betyg…
Jag och Andreas tog beslutet att flyttat till Porjus för att komma undan allt, och för att Andreas skulle komma närmare sina nära.
Mina flickor kom och hälsade på mig en gång i Porjus… De kom med bussen 18 på kvällen sov natten och åkte hem med bussen kl 10 dagen efter. De stod ut med mig 14 timmar, och då sov jag i ett annat rum den natten.
Det var väl efter denna övernattning jag insåg att jag numera inte alls var en del av deras gemenskap… De var "livsnjutarna" som festade ofta… Jag… Jag försökte bara överleva.
Jag började skolan igen. Med årskullen yngre än mig. Det gick bra. Mina betyg har aldrig varit bättre. Jag pluggade, hade inte så mycket annat att göra eftersom mina vänner förstått att jag inte så gärna ville gå ut på krogen, så de slutade fråga.
Vi sågs bara på skolan.
Jag fick några nya vänner, i min nya klass. Men jag kom ändå aldrig in riktigt i de grupperna.
De hade sina minnen som jag inte var en del av. Sina rutiner…
Den kontakten dog fort efter studenten.
Men sedan jag träffade Andreas fick jag dock några nya vänner. Hans vänner blev mina vänner. Jag värdesätter dem, men samtidigt vad de Andreas vänner först. Några av dem finns än idag kvar på min lista av nära vänner…
Nu har jag en vän kvar sedan första klass, och jag värdesätter hennes vänskap högt. Och det säger jag samtidigt som jag inser att jag själv inte hört av mig till henne på en månad…
Jag är värdelös på att hålla kontakt, men vår vänskap verkar överleva det…
Jag har en annan bekantskap som kanske kan bli vänskap också. Men ännu är jag osäker, mitt första intryck var lite osäkert och jag gissar att det handlar om det…
Jag står just nu vid sidan av en gemenskap också. Visst, jag är väl välkommen, till viss del, men samtidigt handlar det om åldersskillnad, skillnad i erfarenhet osv…
Efter att ha funderat på detta, insett hur det ligger till är jag lite nerstämd.
Jag vill gärna vara en del av en gemenskap, jag saknar det lite från tidigare. En gemenskap av kvinnor att kanske svamla bort någon timme med…
Men jag antar att det får räcka med att vara en del av min egen flock. Jag, fem hundar (+ 2 valpar som ska flytta) och Andreas. Jag är en del av min familj, en del av Andreas familj… Jag antar att det får räcka…
Ibland tror jag att du å jag har mer gemensamt än nån av oss kan tro. Ditt inlägg skulle kunna vara som hämtat ur mitt liv, med undantag från dina personliga detaljer så klart. Men jag kan intyga att även jag haft perioder som gått ut på att rent överleva, klara sig från dag till dag. Detta berodde helt på den sociala tillvaron. En period jag led igenom under tystnad. Å även om jag är glad över det jag har idag, så kan tankarna inte undgå att snurra. Jag känner att jag behöver mer. Jag saknar liksom du den där sponatna, lite mer lättsamma gemenskapen, där man bara kan vara… att jag tidigare lidit igenom en sådan period, betonar nog vikten av en sådan gemenskap för mig. Men just nu… så vet jag inte hur jag ska göra för att få det. Då kan jag inte låta bli att åter känna mig som den där tjejen som i tysthet led igenom var dag… jag får anstänga mig för att se det goda i livet.
Glöm inte bort att vänskap är som en blomma…Man måste vårda den ömt!! Ingen planta i världen överlever utan näring. Att vara en vän och att ha en vän är ett givande och tagande.
Hej syrran,
det var tufft för oss alla och gjorde att vi blev annorlunda än tidigare, på både gott och ont. Men vi får inte glömma bort att leva själva och att försöka göra det vi vill av våra liv. Ta tag i det som är jobbigt, bli bättre på det du vill och kämpa för det som du tycker är viktigt. Man får ingenting gratis i livet, man måste sträva efter det.
Du har en familj förutom den du räknar upp i ditt mail. Jag har ofta påpeka att du är mer än välkommen, men som vi alla är så blir det bara inte.
Vi älskar dig massor systeryster, glöm inte det!!
Puss och kram
Hej Johanna!
Vänska rostar Alldrig.Vänskap är inte åldersbundet,den finns där.Vi här i Luleå är dina Vänner i vilket väder som helst.
Dina vän Monica