Mörka tider väntas
Det mörknar bra nu på nätterna, och vad jag minns brukar inte lamporna ute gå igång förrän sista veckan i augusti. Det känns dystert, och inte blir det bättre av att jag inte får sova bra.
Jag har börjat reta upp mig rejält på lokala utestället och dess ljud under nätterna. Jag har tidigare sovit så bra när det har varit lite livat omkring mig, men nu stör det mig ordentligt. I så pass stor grad att jag börjat hata lägenheten och allt vad den står för. Jag vill härifrån och det är snarast.
Drömmen om eget hus har aldrig varit större, och nu kanske vi hittat ett… Inte idealiskt, men man får väl göra det idealiskt med tiden… Om nu allt bara går att arrangera praktiskt.
I nattens brist ljus ser det mörkt ut på alla fronter. Pga mörkret, bristen på sömn och min ovilja att vara kvar här vaknar pessimisten i mig och säger att jag nog blir kvar här för evigt. Att jag aldrig kommer härifrån förrän alla mina drömmar krossats och jag måste flytta för att jag inte längre får bo här.
Jag vill inte lämna kommunen, jag trivs här, här är mitt hem. Men det behöver inte betyda att jag stannar i tätorten. Jag känner mig inte trygg i centrum längre, vågar knappt gå ut nattetid oavsett midnattssolen eller gatlysen…
Tack och lov finns Andreas där. Han tar hand om vovvarna när jag misströstar och är ledsen. Han kämpar vid min sida för att hålla mig ovan ytan.
Just nu sover han… Jag vill inte störa. Han har haft en lika tung dag som jag, men sömnen kommer inte för mig ändå.
Jag vill ha vårt hus snart. Vill att företaget ska kunna utvecklas både på hunduppfödningsbiten och designbiten. Och har vi lite större kan vi också gå lite längre. Vi kan ha ett fast kontor, ett valprum eller två om det skulle behövas. En möjlighet att ha hundarna ute lösa på ett inhägnat område…
Drömmen…
Insåg just att jag har ett möte imorgon, dags för utbildning för en kund. Om jag inte fått sova blir det nog lite ansträngande att komma ihåg allt.
Det är så rörigt i mitt huvud. Så mycket att minnas, att tänka på, att få gjort. Tårarna kommer igen, sedan onsdag (farfars begravning) har de inte gått att hejda.
Jag är så trött.
Är någon villig att köpa och ge oss vårt tilltänkta hus så jag är ett steg åt rätt håll i alla fall?
