Elven.nu

Man kan säga att jag varit i sorg den senaste veckan. Jag har måsta smälta att det inte kommer bli något av kombinationen Elven/Bamse och det har jag sörjt… De är båda två av de bästa i rasen, när man ser till det mentala.
Så klart är jag glad att Elven mår bra nu, och att jag får ha henne kvar, och jag älskar henne lika mycket som tidigare. Men Jag kan inte heller förneka att jag hoppas farligt mycket på den kombination som gjorts i södra Sverige och som, om det bara blir några valpar och då främst en tik, jag tingat en valp hos. Ännu är det jobbigt länge till jag alls får veta om det blev något av den parningen dock.

Men nu är jag en erfarenhet rikare, igen… Jag börjar tycka det blivit lite väl många erfarenheter under mitt snart 22 åriga liv.

Jag har i alla fall hittat folk jag tycker jag kan lita på under vägen. Bamses ägare med familj är de första jag har kontakt med som far på utställningar med sin papillon som finns någorlunda nära mig. Vi har sagt att vi ska hålla kontakten och fara på utställningar tillsammans, om inte annat träffas där. När jag träffat dem är jag som i sjunde himlen bara för att ha pratat kontinental dvärg spaniel någon timme.
Bamse är ju dess utom en sådan härlig hund att man blir glad bara av att träffa honom. Och han och Elven verkar komma så bra överens, vara vänner. Som i Gällivare på utställningen när de satt en stund i samma bur. Jag var osäker till att börja med men det gick jättebra!

Nä, min sorgperiod är över, för nu. Nu väntar jag bara till jag kan börja träna henne igen. Jag är så rastlös och valpsugen. Tur att Kerstin finns här och har valpar. Ska försöka gå dit i veckan och titta på de små. Ögonen bör öppnas snart…