Elven.nu

I en månad nu har jag varit på det där mörka stället igen. Det stället jag var på under större delen av 2001-2002…
Depression, ångest, skräck. Tårar som aldrig vill sluta rinna.

Jag tror inte det är en "25års-kris", jag tror det är en livskris.
Jag såg mig själv någon annanstans, riktigt lycklig för en stund. Huset var en enorm dröm som var påväg att bli sann. Men jag förlorade all framtidstro, alla tankar om framtiden när huset gled oss ur händerna. Och då trillade jag ner i det mörka stället igen.

Jag är inte ute ännu. Inte på långa vägar. Men jag såg en ljusning igår. Jag bröt inte ihop på hela dagen, tårarna och den djupa ångesten som orsakar tårarna, höll sig borta.

Jag och Andreas har klarat oss ur detta tillsammans förut, och jag hoppas och tror att vi kan klara det själv igen.
Hundarna hjälper mig. Elven lämnar sällan min sida, och River har lärt sig ett nytt trick, "River, hämta Husse". Och Ginas dräktighet håller mig över ytan eftersom jag måste finnas där för henne, måste tänka på hennes hälsa nu när hon har små i magen.
Dessutom har jag en till dröm förhoppingsvis påväg. En collie. En dröm jag inte tänker släppa så lätt nu när huset inte kommer. Hon skulle, om allt går som vi hoppas, hämtas i februari.

I veckan ska jag ta mig till vårdcentralen igen. Se till att kolla upp mina värden och höra mig för varför mitt blodtryck kan vara så lågt. Det är lägre än normalt och för en som redan har lågt blodtryck till att börja med… Jag tar mig vissa dagar inte upp ur sängen utan stöd och måste hitta balansen en bra stund innan jag vågar röra på fötterna.
Jag tror ju inte mitt låga blodtryck hjälper min nedstämdhet heller.
(ser ni, jag kan planera för framtiden, om jag nu tar mig iväg)

Jag har också insett att jag byter skepnad så snart telefonen ringer. Jag svarar och låter ansträngt glad. Jag undrar hur det kan vara så? Varför gör jag så?
-Hej! Hur går det?
-Jo, det knallar på. [insert vanligt byte av ämne]…

Om någon vill muntra upp mig får ni gärna klippa mig. Mitt hår är en enda tova snart trots att jag reder ut det varje dag. Hopplöst.

Jag är en skadad själ.
Jag har bränts, jag har sårats och förlorat vid ett antal gånger i livet. Men jag ser det som erfarenheter idag.
Ändå är jag ärrad och vid några tillfällen står jag handfallen och vet inte alls vad jag ska göra.

Jag vill gärna veta precis vad som händer i framtiden. Gärna dag och klockslag på när saker händer. Men hela livet kan inte planeras…

När oväntade saker händer är jag antingen stark och stabil, för att jag tidigare tänkt att det kan hända. Eller, när så totalt otänkbara saker händer då ligger jag och skakar under en sten, totalt livrädd och bortkopplad från verkligheten.
det är då min hjältinna kliver in, min Elven.

Elven kom in i mitt liv i en skakig period. På tre år hade jag förlorat fyra betydande personer i mitt liv, personer som alltid varit där i mitt liv. Jag var ung, osäker på framtiden och min flicka lärde sig trösta, älska mig ändå.
Hon blev mitt ankare, den som höll mig kvar i verkligheten när sambon gått på jobbet och ensamheten kom krypande. Då fanns hon där, nära.

För bara dagar sedan sviktade marken under mina fötter igen. Stress… För mycket hände, både väntat och oväntat och jag tappade fotfästet och jag föll hårt.
Min framtidstro försvann, jag såg ingen utväg ur mörkret och tårarna ville inte ge sig.
Men vid mitt ben låg hon avvaktande, väntande på att bli välkomnad med öppna armar. Hon tränger sig inte på, hon avvaktar till jag själv kan ta emot värmen hon erbjuder.

Idag ser jag framtiden igen. Vågar planera, se framåt. Och det tack vare under och mirakel och kärlek.
Elven har nu också lärt upp River som nu också avvaktar för att sedan älska när jag kan ta emot det.
"Vanlig" terapi hjälper mig inte, fråga mig och ni får tandgnissel till svar. Men den terapi som mina fjärilsflickor ger mig, den kan inte köpas för något i världen…

Så var det dags igen… En till visdomstand ska opereras ut och jag känner att händelser i samband med förra operationen har gjort denna gång så mycket värre.

En veckan innan förra operationen vändes livet upp och ner och stannade så i allt för lång tid. Och jag har inte ärr ännu, såren blöder lite fortfarande…

Jag har ännu bara fått bekräftelsen att de fått min remiss till Sunderby Sjukhus men den inre stressen känns i kroppen. Ryggen har helt gett upp och jag är inne på fjärde migrändagen.
Jag fungerar inte bra men försöker fylla mina dagar av aktiviteter för att få mig att tänka på annat.

Ni lär få veta när operationen närmar sig… Jag kommer nämligen att möta varje telefonsamtal, varje SMS och mail, varje besökare vid dörren med vitlök, kors, vigvatten och träpåle, jag kommer tvinga dem att stå i direkt solljus. Jag tillåter inte en till demon i mitt liv!

Jag måste skriva av mig…

Min kropp gör ont, ryggen mest. Den gör så ont och jag tror inte det beror på yttre faktorer utan på inre stress.
Stress för bekymmer jag inte försöker tänka på, men som hela tiden finns där i bakhuvudet. Dock försöker jag mig på en teknik jag tappat, men som hjälpte mig utvecklas när jag var 13. När jag vände från att vara en osäker, otrygg tjej som tog emot en massa skit utan att säga emot, till en starkare människa.

Det är en typ av självhealing, som går ut på tre meningar jag måste tänka på varje dag.

Hittills har jag absolut inte blivit bättre av det, men de är ännu inget jag kan tänka och slappna av. Något jag hoppas på att det så småningom kan utvecklas till. Jag hoppas att mycket av den oro jag hela tiden bär på ska lätta och att min energi kan komma tillbaka och att jag orkar se framåt igen. För just nu känns mycket tungt och stillastående, och jag vill komma framåt, uppfylla några drömmar igen.

• Att undvika en konflikt ger den makt och gör den större, men man behöver ändå inte söka upp den, det kan göra det värre.
• När tårarna vill ut, låt dem komma.
• Katastrof-förberedelse är bra, men man behöver det sällan, det tar för mycket energi.

Resan till stugan har gjort mig gott. Dygnet ät tillbaka på 24 timmar och jag får sova åtta timmar per natt utan att vakna av mig själv efter fem-sex.
Jag känner att energin kommer tillbaka, att inspirationen finns där trotts allt.

Undrar ni hur det gick på Armin (valpen som är kvar från A-kullen) på hans hjärtundersökning igår. Läs på Kennel Anthems nyhetssida. Han har fått en köpare och flyttar nästa vecka… Ett lyckligt slut får vi hoppas.
Tack Micke för att vi fick låna bilen!

Andreas är i Luleå idag. Piratparti-möte.
Hade själv velat fara till Luleå och hälsa på valpköpare, men då skulle vovvarna här hemma bli ensamma så länge, så jag stannar hemma och städar lite istället.

Idag (31 mars) var jag till tandläkaren igen för fortsatt arbete med min rotfyllning.
Det var inte en upplevelse jag vill vara med om igen.
Tanden var i allra högsta grad fortfarande levande, nerverna var dessutom uppretade. Jag har ju känt det senaste två veckorna, men jag visste ju att jag inte kunde få någon tid med min tandläkare tidigare, och jag vill inte hoppa mellan olika, som inte känner mina tänder eller min periodvis känsliga mun.

Jag hade en timme uppbokad, för permanent lagning. Men jag sa med en gång att tanden känns när jag biter ihop och då kom bedövningen fram. Men, trots att jag fick ganska mycket domnade det inte, så jag fick en dos till.
De började ta bort den tillfälliga lagningen och… Den värsta smärtan jag känt någonsin, vad jag kan minnas.
Undrar hur många barn jag skrämde med mitt skrik… Traumatiserat dem för livet… Kunde inte annat än stöna av smärtan sen, hade en trasa i munnen också, och tårarna rann.
Så då blev det bråttom och fram med en till bedövning, annan sort, och ännu en till. Jag kunde till slut inte blinka med vänster öga, så högt var jag bedövad.
Men jag kände inget efter det, trots att mina nerver inte ville ge med sig. Det var tre rötter i tanden. En ordentligt krokig så den inte kunde rensas ur på effektivt sätt, och ett bra antal pinnar (något som raspar ur rötterna) hann gå av också, så de bytte till titanpinnar.
Sedan röntgade de för att se att all skit var ute. Jag hade dock ännu trasan i käften och höll på att kräkas!
Men plåten såg bra ut och de fyllde igen.

När jag fick kliva upp igen hade jag legat i stolen i 1 timme och 45 minuter. Benen höll knappt för att jag legat och spänt mig hela tiden.
Att gapa hela den tiden var inte heller det lättaste.

Andreas fick komma och möta upp mig, jag var lite skakis. Och sedan åkte en hel del medicin fram och i mig. Det har värkt bra på kvällen.
Lyckas inte det här försöket att ta kål på tanden kommer jag be dem ta bort den. Det är ju den krökta roten som tjorvar och varför nöta.
Jag får veta imorgon när jag ska dit igen, de hade datorkrångel när jag skulle boka ny tid.

titeln på inlägget kommer från ett avsnitt av Angel, 1:8, I Will Remember You, där det dock sa "I dont want to forget" men sedan ändå inte mindes något.

-

Nu är jag dock vaken pga nervositet.
Imorgon (1 april, nej ingen skämt) ska jag iväg och undersöka Armins hjärta. Ser det bra ut får han ett nytt hem efter påsk.
Men, hujja vad många senarium jag har hunnit se framför mig. Allt utom friskförklaring… Då ska vi nog ha extrem tur. (pessimisten Johanna i farten).
Det värsta är väl att åka därifrån utan Armin…

Om 13 timmar bör vi veta…

Nu har jag tröttnat på att vara orkeslös och försöka vända på dygnet utan att lyckas. Så nu gör jag det som alltid annars funkat…

Jag åker till stugan…

Men jag åker först när jag vet hur det blir med Armin. Hans hjärta ska undersökas på onsdag och ser det inte allt för illa ut kommer han få en ny ägare.
Så, jag åker till Nautijaur när han har flyttat… och jag tar flickorna med mig. De kan också behöva lite lantluft.

Det härliga nu är ju att jag inte behöver ha internetabstinens där uppe. Jag har en iPhone jag kan surfa med nu. Bara att kunna kolla mailen är en trygghet, annars har jag ju i halvtid i stugan blivit orolig att jag släpat efter med några plikter som kommit med mail.

Jag verkar vara en bakvänd person. Jag får inte höstdepression, jag får det på våren… Det här är tredje året jag åker för att vara själv med hund uppe i stugan kring senvinter/vår, och det är nyttigt.
För mig som övertänker allt, från alla vinklar, och som påverkas mycket att läsa och höra vad andra säger… Att bara vara ensamen med mina egna tankar, att kunna lägga upp egna planer om upplägg för kommande sommars stress, det känns säkert.
Jag kommer inte åka därifrån förrän jag vet precis hur jag ska göra, och när jag känner att dygnet har 24 timmar igen.

Jag, flickorna, ett renskinn, en stickning och en termos te i solen… Jag saknar dig stugan, men snart är jag där!

Jag har fruktansvärt dåligt samvete just nu. Har haft det hela eftermiddagen och kvällen.
Min hund, Theo, som samägs och bor med svärfar har varit hängig i ett par dagar. Har inte trott att det varit så allvarligt. Att han haft en släng av vintersjuka som också går hos både hundar och människor (både kräk och skitsjukan gör det).
Idag var svärfar så orolig att han kom in så jag fick titta på Theo… Trodde det kunde vara fulla eller inflammerade analsäckar, men, det var något värre…
På något sätt har han fått ett jättefult, väldigt inflammerat sår i ändan, men inte alls där analsäckarna är. Det var varigt och Theo var allmänpåverkad och hade feber. Och ont!
Efter rådgivning med jourveterinären hos Djursjukhuset Gammelstad tvättade jag såret rent (och det tog sin lilla tid) och så fick han smärtstillande som jag haft hemma sedan en sjukdom på annan hund.
Han har mått lite bättre mot kvällsidan rapporterar svärfar och imorgon kommer den lokala veterinären kontaktas som kan kolla hur behandling ska fortsätta…

Men jag kan inte låta bli att älta… Theo har ju varit hängig (troligtvis pga febern) i några dagar… Hur har JAG kunnat låta honom lida så länge? Hur har JAG kunnat tycka att "det är nog inte något farligt" när svärfar låtit så orolig?
Magen vrider sig på mig, jag lider med min lilla kille…
Hur han har fått såret vet vi inte. Om det har att göra med analsäckarna ändå, att han släpat ändan efter sig och skrapat upp ett sår…

Som om mitt dåliga samvete inte vore nog ha jag en äckligt hård migrän. Datorskärmen är på den lägsta ljusinställningen och jag sitter i ett mörklagt rum.
Men sova… Det kan jag inte, och medicinen ville så klart inte verka fullt ut den här gången. Så delar av huvudvärken är kvar, likaså illamåendet och ljuskänsligheten. Tur att det är natt och så många ljud inte förekommer heller… Då hade jag väl kvidit under kudden också. Det är väl mitt straff.

Det är lite underligt…
Trots att jag och Andreas har en 160 säng att dela på, får jag inte plats när jag ligger som ensam människa i den…
Hundarna tränger ut mig när jag ligger själv i den, för ve och fasa… Inte kan de ju ligga på husses tomma sida av sängen, nä, de ska ligga på min.
Jag får kanske 30 cm av de 160…

Just när jag skrev föregående hände något.
Jag fick samma känsla som senast jag fick i mig fläder, för kanske 12 år sedan…
Det tvärvärker till i hand och arm och jag börjar få allergiutslag som bara växer.
Jag hoppas det går ner på färre än tre dagar den här gången… Jag behöver min vänsterhand.
Det här är kanske det sista jag skriver här på ett par dagar, och jag som just bestämt mig för att skriva mer.

Som en sista parentes vill jag tillägga att det är min mammas födelsedag idag… Sänder henne en tanke…

Jag har fått tandvärk!
Så klart, varför ska inte 2009 börja på precis samma sätt som 2008, med ångest och oro för stundande ingrepp på tänderna. Det verkar dessutom som om det är visdomstandens (den visdomstand jag hade ångest över för ett år sedan) fel den här gången också. De varnade ju mig att jag kunde få problem med skadan visdomstanden gjort på tanden bredvid. Och här sitter jag nu, med värk i samma nerv som efter operationen och jag håller på att krypa ut skinnet. Rotfyllning? Troligtvis…
Jag tror jag är rätt smärttålig, åtminstone vad gäller fysisk smärta, så länge det inte sitter i munnen. Har jag ont i munnen verkar jag lätt få panik, det var ju därför jag bad om lugnande inför operationen februari 2008.

Men att 2009 ska inledas på samma sätt som 2008, det oroar mig… Med facit i hand (nästan, året är inte slut ännu och beslut som fattas innan årsslut kan göra året lite bättre/sämre) har 2008 varit ett sådant år jag bara vill minnas de få bra sakerna av.

-Jag vill minnas februari 2008 med det lugn jag känner över att inte längre ha datorkrångel att oroa mig över, jag vill inte minnas min ångest över dumheter…
-Jag vill minnas min jänsbristperiod och den erfarenhet det var, men jag vill inte minnas HUR dåligt jag mådde…
-Jag vill minnas Elvens hundattack för att varna andra.
-Jag kommer alltid minnas födelsen och första mötet med Fabian med lycka och glädje!
-Jag kommer alltid minnas min farmor.
-Jag kommer alltid minnas Molly.
-Jag vill minnas hundutställningarna med lyckan av att få första certet istället för bekymret med hur jag skulle ta mig iväg på dem.
-Sommaren 2008 kom Gina till oss, en ny ras ger nya ifallsvinklar på träning, vård mm. Det måste jag minnas!
-Jag kommer minnas mitt företag ileva som startades 2008, men framtiden får utvisa om det är bra eller dåliga minnen…
-Jag vill inte minnas hur smal jag var!
-Jag vill minnas klubbens gräsläggning med gott sällskap istället för minnen av träningsvärk.
-Jag vill minnas min första valpkull med glädje istället för med den ständiga oron.

Min hälsa har inte varit bra under 2008, därför har hundarna inte fått allt jag velat ge dem.
2009 måste bli bättre!