Lång bit kvar
I en månad nu har jag varit på det där mörka stället igen. Det stället jag var på under större delen av 2001-2002…
Depression, ångest, skräck. Tårar som aldrig vill sluta rinna.
Jag tror inte det är en "25års-kris", jag tror det är en livskris.
Jag såg mig själv någon annanstans, riktigt lycklig för en stund. Huset var en enorm dröm som var påväg att bli sann. Men jag förlorade all framtidstro, alla tankar om framtiden när huset gled oss ur händerna. Och då trillade jag ner i det mörka stället igen.
Jag är inte ute ännu. Inte på långa vägar. Men jag såg en ljusning igår. Jag bröt inte ihop på hela dagen, tårarna och den djupa ångesten som orsakar tårarna, höll sig borta.
Jag och Andreas har klarat oss ur detta tillsammans förut, och jag hoppas och tror att vi kan klara det själv igen.
Hundarna hjälper mig. Elven lämnar sällan min sida, och River har lärt sig ett nytt trick, "River, hämta Husse". Och Ginas dräktighet håller mig över ytan eftersom jag måste finnas där för henne, måste tänka på hennes hälsa nu när hon har små i magen.
Dessutom har jag en till dröm förhoppingsvis påväg. En collie. En dröm jag inte tänker släppa så lätt nu när huset inte kommer. Hon skulle, om allt går som vi hoppas, hämtas i februari.
I veckan ska jag ta mig till vårdcentralen igen. Se till att kolla upp mina värden och höra mig för varför mitt blodtryck kan vara så lågt. Det är lägre än normalt och för en som redan har lågt blodtryck till att börja med… Jag tar mig vissa dagar inte upp ur sängen utan stöd och måste hitta balansen en bra stund innan jag vågar röra på fötterna.
Jag tror ju inte mitt låga blodtryck hjälper min nedstämdhet heller.
(ser ni, jag kan planera för framtiden, om jag nu tar mig iväg)
Jag har också insett att jag byter skepnad så snart telefonen ringer. Jag svarar och låter ansträngt glad. Jag undrar hur det kan vara så? Varför gör jag så?
-Hej! Hur går det?
-Jo, det knallar på. [insert vanligt byte av ämne]…
Om någon vill muntra upp mig får ni gärna klippa mig. Mitt hår är en enda tova snart trots att jag reder ut det varje dag. Hopplöst.
Man hade önskat att det fanns ngt botemedel mot att må dåligt, men livet går ju upp och ner hela tiden.. och man mår därefter.
Jag hoppas du får din collie :) och förrsten.. mitt hår är likadant, enklast vore ju att ta bort det helt. Förresten har jag färgat det mörkt nu :) Ha det bra så länge så synes vi!