Elven.nu

Gårdagen igår var omtumlande.
Jag gav upp min envishet någon gång mitt i natten när jag inte kunnat sova. Jag insåg helt enkelt att jag nog inte skulle bli frisk av mig själv den här gången. Så klockan halv nio ringde jag till vårdcentralen och lämnade mitt telefonnummer och kring tio blev jag uppringd och fick en tid hos läkare klockan halv två.
Fast det var en mer omtumlande morgon. Jag hann ge upp hoppet på att de skulle ringa flera gånger. Jag var så mentalt utmattad att jag började grina för inget alls. Även fast febern gett sig mådde jag som om jag ännu hade feber. Kroppen är öm och känslig och jag är hela tiden trött och lättretlig.
Att ha feber fem dagar i rad slet rejält. Jag har förlorat 2,5 kilo under de dagarna och många känner nog inte igen mig riktigt om de ser mig. Mina kinder som jag faktiskt tyckte om med mitt utseende är nu nästan borta. Nu ser man ett tydligt kindben.
Muskelmassa i armar och ben har gått upp i rök. Kroppen har ätit upp sig själv och jag har hunnit fundera hur mycket hjärnan tagit stryk av det här. Jag har inga energireserver kvar någonstans och skulle min sjukdomstid bli mycket längre så tar jag nog kronisk skada.

Klockan ett gav sig jag och Andreas i alla fall iväg till vårdcentralen. Gående. Jag envisades.
Men det var när att jag inte kom fram. Jag var helt slut och höll på att svimma efter vägen. Och väl framme så gjorde jag det, liggande…
Jag kände ju att det var påväg. Det var därför jag kastade mig mot en vägg, sjönk ner mot den och lade mig på golvet och slocknade. Andreas fick hämta en rullstol för att jag skulle komma upp för trapporna.
Men jag fick träffa läkaren i alla fall. Och prover togs. Och det var inte lite prover heller. Det stacks med allt möjligt överallt.
Otroligt nog så hittade de ingen infektion som förkylningen ställt till, men min blodvärde var rejält lågt. Inte "Andreas i oktober-lågt" men inte långt därifrån. Men mitt blodtryck låg på min normala 105/70. Alltid stabilt där, hur mycket jag än tröttar ut mig.
Så dagen idag går ut på att vänta in provsvaren som skickats på analys. Och försöka äta upp mig igen. För jag tycker inte om att kroppen ser ut såhär. 45 kilo lätt är för lite! Blir jag sjuk igen har jag ju inga reserver att ta av, hur dåligt kommer jag må då?
Jag kan inte ha mina kläder längre, de trillar av mig! Mitt första mål blir 48 kilo, och sedan 50 när jag börjar bygga muskler i Porjus. Japp, jag har allt klart för mig redan! Men mina värden ska bli ok först, innan jag börjar träna.

I alla fall så släpptes jag iväg från vårdcentralen efter en och en halv timme. Då hade Andreas ringt pappa och frågat om han kunde hämta oss.
Älskade pappa, han blev lite chockad av att se mig som spöke. Sjukt grå om ansikte och läppar, med kindben men inte mycket annat. Och genast började pappas projekt att få mig frisk, genom att mata mig. Tråkigt nog har jag inte känt någon smak på mat de senaste fyra dagarna, men det bättrar sig förhoppningsvis snart.

Jag fick också under gårdagen lära mig hur mycket nässpray som är för mycket nässpray. Jag hade en dålig smak i munnen hela dagen fast kunde inte placera den eftersom jag egentligen inte känner smak. Tills jag insåg att smaken för en stund försvann när jag snöt mig… Jag har tagit enorma mängder för att få upp locket jag har över öronen, men det har inte hjälpt och jag gissar att det bara är att vänta ut det. De hittade ju inget fel i öronen igår, jag bad dem ju titta! Nu är bara frågan hur jag får bort nästäppan som jag har i näsan efter övenkonsumtionen av nässpray.
Jäkla tjorviga kropp!