Är jag för ärlig…
…för att vara uppfödare?
Jag har blivit sådan att frågar något mig om vad man bör tänka på innan man köper papillon så svara jag en hel radda negativa grejjer om rasen. Och folk blir sura av det! Vad nu då? Ska jag förneka att rassjukdomarna är så illa som de uppfattas av mig och göra som många andra och mörka sanningen?
Ska jag säga att det är en ras som gärna bara ligger på en kudde på soffan, utan aktivering, och absolut inte blir odrägliga och börjar tugga och härja? Visst finns det undantag, men min uppfattning är ändå att det krävs en del…
Att valpen en dag växer upp till en vuxen hund vill de inte heller höra, verkar det som… "Kom ihåg att även en liten hund går igenom trotsåldrar och sätter gränser" verkar ifrågasättas av så många!
Är det bara jag som tänker på detta innan valpköp? det var då ditåt mina tankar gick när jag skulle köpa en River…
Nej, du är inte för ärlig. Det vore bra om alla uppfödare var så ärliga. Annars kan man som köpare undra om de andra uppfödarna ljuger för sig själva också. Kanske de inte ens tänker på de där sakerna när de väljer föräldrar till valparna?
Om man inte vill ha en hund med allt som kommer med den så ska man inte ha en. Avskräcker du oansvariga hundägare från att skaffa hund har du gjort samhället (och hunden) en tjänst!
Alltför många människor vill inte höra sanningen, eftersom sanningen skär hål i deras egen dröm. Detta är speciellt sant när det kommer till hundar tror jag.
Ta t.ex. alla människor som skaffar dalmatiner i tron att det är samma hundar som i filmerna – när det i verkligheten är allt annat än en nybörjarhund. Men säger man det åt någon blir de sur, "de var ju så gulliga i den där filmen!".
Var ärlig, det är egentligen det enda vettiga sättet. När man väl börjar försköna sanningen försvinner den till sist, och det blir bara ännu värre. Om människorna som vill ha hund inte förstår sanningen är det helt enkelt deras eget problem.