Det börjar kännas i magen…
… så jag kan bara tänka mig hur helgen ska bli, Andreas kommer nog få tvinga ner mig till vårdcentralen och få dem att ge mig lugnande. Känner att jag redan idag skulle kunna börja bita på naglarna, något jag inte gjort på mååånga år, och det är något jag hatar att andra människor gör. Och om jag känner att jag redan idag skulle kunnat göra detta, hur ska det gå att stå ut med mig två dagar och en lång morgon till.
Är dock övertygad om att något kommer att gå galet, jag kommer inte att komma iväg till veterinären på söndag, något vill det inte.
Idag fick jag nämligen veta att svärfar, som skulle skjutsa mig har fått en rejäl släng av influensan som går. Han är helt däckad. Tro mig, jag kommer höra av mig till honom imorgon och fråga om han tror han kommer orka, för jag ska iväg. Jag SKA!
Jag är lite orolig ifall hon nu skulle vara sjuk. Jag förstör ju inte bara för mig utan för resten av kullen och föräldrarna också. Tänk om fler går i samma tankar som jag?
Men som Ewa på Kennel Dagsljus sa, hon har ingen anledning att vara det. Hennes gener är bra, hon har gjort ett bra jobb. Inte många hundar i flera led tillbaka har visat sig vara sjuka.
Men jag kan ju inte låta bli att oroa mig.
Pratade med pappa idag om hannarna jag har som alternativ. Blev förvånad att höra att han skulle kunna tänka sig att fara till Norge för att para henne. Men jag tror inte han förstår innebörden riktigt. Att det mycket väl kan bli så att vi måste stanna några dagar, om hon inte skulle vara redo, och så vill jag ju försäkra mig om att det ska bli valpar så para fler än en gång är definitivt ett alternativ.
