Elven.nu

Jag har under ett tag läst Svenska kennelklubbens hunduppfödarutbildning. Den är uppdelad på sex delar (Juridik, Parning och valpning, anatomi, genetik, valpens beteende och utfodring) och jag har hittills hunnit med två av dem, nämligen Juridiken och Parning och valpningen.
Nu efter sommaren har vi börjat med genetiken och det har varit en liten utmaning. Det var lite svårt att komma in i tänket med hur allt med generna funkade, då jag knappt förstod det i skolan. Men samtidigt var det lättare att få in det nu, när jag verkligen ville lära mig det, för nu har jag ju en bra anledning. Jag är ju hunduppfödare!

Även fast läsningen var tung så fick den mig att utveckla mina egna tankar kring aveln jag själv tänkt bedriva i framtiden. Om nu mina nya, fina vovvar visar sig vara friska från rassjukdomarna och visar sig vara nog bra exteriört så kommer jag att ha tänkt igenom det jättenoga ändå innan jag sätter igång. Hundavel är så mycket mer än att ha en kull valpar och sedan följa deras utveckling. Om nu de valparna i vuxen ålder går i avel har även min avel på föräldrarna en betydelse. Det går inte att para hur som helst, vissa kombinationer kanske inte går bra, andra kanske går helt underbart. Men det är ju något jag får lära mig med tiden. Även fast jag kommer läsa allt jag kommer över.

Ikväll hade vi en träff för att diskutera vad vi läst hittills. Och jag berättade min oro för att avla på mina syskon (nej, jag kommer ej avla dem med varandra), för att kullen de föddes i visade sig vara så ojämn i storlek. Men jag blev snara uppmuntrad att göra det, för att se resultatet, för det kunde ju ändå bli jättebra. Det vet jag ju inte utan att försöka… Någonstans måste jag ju börja, för att lära mig och kunna lära andra.

Och då är vi tillbaka till min gamla fråga… Genom att skriva det här, Är jag för ärlig för att bli uppfödare?