Elven.nu

Förbered er på gnäll!

Att efter en eller två dokumentärer om hundavel ha skaffat sig en klar bild av hur den svenska hundaveln ser ut är väldigt osäker is om man sedan försöker debattera det med mig.
Speciellt om en av dessa dokumentärer är BBCs som gick på (tror det var) Dokument utifrån.

Idag har dessutom Marit Paulsen lagt sig i det i Expressen, nej, tänker inte länka dit, det är hon inte värd. Men den människan gjorde mig flyförbannad! Snälla människa, måste du berätta dina åsikter om allt!

Jag har slutat göra jämförelsen hundavel/människoavel för att senast jag gjorde det blev jag kallad rasist… Men nu ska jag, för det här inlägget, ta upp det igen.

För de seriösa hunduppfödarna är det väldigt svårt att motivera sig att avla på en hund som konstaterats ha en sjukdom, ett skönhetsfel eller annan "defekt".
Ett navelbrock kan visa sig vara en riktig svår fråga, med tanke på att alla har så olika åsikt om det är ärftligt eller inte. Eller varför inte tandbortfall, som är en minst lika splittrad fråga.
Åsikten om människas förökning eller inte står inte på samma plan. Där är det en självklarhet att alla ska ha barn oavsett andningsproblem (ex. astma), tandproblem (det som i hundvärlden kallas "bettfel"), beroenden av diverse rusmedel, beteendeproblem (aggression) osv…

Och så sitter jag här som hunduppfödare och överväger att inte ha en hund i avel för att den mognat så sent, eller har visat sig ha svårare att vara trygg med män i närheten…
Sjukdomar är för mig ett stort STOPP-tecken på att avla på en hund. Skulle någon av mina få något som konstaterats ärftligt skulle jag inte ha den hunden i avel mer, inte ens kulle jag använda ett syskon till en konstaterad anlagsbärare…
Inte ens om hunden visar sig ha något som inte är ärftligt skulle jag lätt avla på den. Det skulle vara efter noggrant övervägande och med möjlighet till senare kontroller av valparna.
Med skönhetsfel som inte är skadliga för hunden, ex aningen högt ansatt svans skulle jag hitta en motpart som kompletterar eller det är fel ord… En motpart som minskar risken att få fel ansatt svans (inte en hund som har lågt ansatt svans), en part med perfekt svanssättning…

Men med människor är det inte lika noggrant övervägande. Där finns övervägandet om man ska skaffa barn, men sällan tanken på efterkommandes defekter. Visst är det annorlunda med sjukdomar, lite hjärta har vi väl, men just defekter, skönhetsfel som åtgärdas istället för att försöka förhindra dem innan de sprider sig…

Att blandrashundar skulle vara friskare kan man ju se som man vill. Den ärftliga sjukdomsdelen är ju mindre risk att hunden får, men beteendeproblemen är oftast större hos blandraserna…
Tänk er själv, en självständig jakthund som ska jobba ensamen och sedan kalla på eller hämta jägaren.
Tänk er också en vallhund om ska svara sin ledare på delar av sekunder, som är förarbunden och inte ska ta så många egna beslut…
Tänk er då att man blandar dessa två rastyper. Man kan inte säkert säga vilken av typerna som slår igenom, varken beteende eller utseendemässigt. Man kan inte säga hur stora valparna blir, hur lyhörda/självständiga de blir som vuxna.
Och i vissa av fallen krockar beteendetyperna med varandra… Och de är de som blir farliga hundar sedan. Ska hunden stanna hos sin ledare eller jobba själv, vilken signal ska de lyssna på? Och det är i ett sådant läge som hunden, i sin egen obeslutsamhet visar tydliga beteendeproblem, blir aggressiv, passiv eller vad det nu kan bli.
Kanske du fysiskt har en frisk hund, men mentalt? Är det något du vill ha nära DINA barn?

För mig är det enkelt att välja EN hundras i mina hundar. Jag har ett ganska bra humm på storleken, jag vet att både papillon och kleinspitz är arbetsvilliga raser, men spetsen är lite mer självständig, därför att det är så den är avlad i rötterna.
Jag vill ha en collie en dag och är fullt medveten om "alla fysiska och mentala problemen", det är något jag är beredd att ta. Jag har läst på dem i snart 1 och ett halvt år och kommer läsa lika många år till innan jag skaffar en…
Och den kommer jag nog inte avla på, om det nu inte visar sig vara ett guldkorn men då lånar jag nog ut den till mer erfarna collieuppfödare…

Men frågan är hur många procent av uppfödarna som tänker så. Som i några dagar har ont i magen när det är dags att ta beslutet, I avel eller inte. Och som hela tiden överväger att ta hunden ur avel.
Min nästa papillonkull på River kommer vänta åtminstone ett år till, helt enkelt för att jag vill se hur de nu halvårsgamla valparna kommer bli innan jag tar någon fler kull efter henne.

Men, jag kan inte idag, med detta tankesättet motivera mig att själv skaffa barn. Jag har allergier och är ett experiment av naturen (kluven gomspene och genfel som gör att jag inte tål vissa smaker).
Är det något jag vill föra vidare?