Elven.nu

Nu har elven.nu vilat i över ett halvår och jag har velat vad jag ska göra med denna sida. Samtidigt vill jag gärna ha kvar denna och försöka ändra mig och skriva nyttiga, intressanta saker istället för hur taskigt jag mår…

Mycket har hänt sedan November… Klein-valparna kom och flyttade. Gina var en duktig mamma, både och föda och ta hand om dem. Alla valparna flyttade till Norge, en kommer troligtvis flytta vidare ut i europa, om han inte redan gjort det.

Mana har kommit… Mana är min Collie! Jess, fick henne tillslut och hon är redan över halvåret!

Andreas har hunnit vara i personlig konkurrs och löst sig ur den. Därav inte så mycket skrivet. Det var en känslo-berg och dalbana ett par månader men nu är det som sagt löst och han har fått jobb.

Vi är inte i hus ännu men söker aktivt. Både i Jokkmokk och i Porjus. Men det är få enplanshus till salu på båda ställena. I alla fall någorlunda friska enplanshus…

Har jobbat som ett djur, både ideellt och med firman.
Kroppen skriker efter semester så planerna är att fara till stugan i helgen, bara jag och vovvsen (tikarna).

Ska åter till tandläkaren imorgon. Det är enorm väntetid så småhålen som beslutades skulle lagas för ett år sedan har ännu inte lagats. Har fått göra tre rotfyllningar varav två inte är klara, de ska slutföras imorgon.

Och, jag kan inte alls sova inatt. Jag hoppas det bara är nerver för tandläkaren och deklarations-påskrivande imorgon.
Ska nog försöka blunda en stund till, och ses förhoppningsvis efter helgen igen.

Förresten vill jag tipsa om ett viktigt projekt om Collies mentalitet som pågår på SLU just nu. Har du ägt eller äger du en collie gå in och läs mer här.

Jag har nu haft min Macbook Pro i 21 månader och jag har råkat ut för felet som uppdagades ett tag efter jag skaffade den…
Jag har bränt det känsliga grafikkortet, det innebär att jag har en fungerande dator som går igång som den ska, man jag har ingen bild på skärmen…

Det är ett känt fel på just denna "årsmodellen" av Macbook Pro, så egentligen har jag i bakhuvudet alltid vetat att det kan hända, och nu har det hänt.
Så, min mac ska få åka in på service. Tack och lov är garantin för just detta fel förlängt pga alla inrapporterade fall, och det kommer gå på garantin. Men, trots det är min reservdator en PC, och jag är dömd att sitta vid PC i minst en vecka framåt (I-landsproblem, jag vet…).
En skärm på typ 10 tum, jag håller på att få spader och kommer koppla in en större skärm (om jag kan få det att fungera).

Prövning efter prövning sätts jag på, och jag hoppas det vänder snart och vill gå vår väg. Jag är så leds att kippa efter andan dagligen och se hur världen blir nattsvart för en tid.
Jag vill HEM!

I en månad nu har jag varit på det där mörka stället igen. Det stället jag var på under större delen av 2001-2002…
Depression, ångest, skräck. Tårar som aldrig vill sluta rinna.

Jag tror inte det är en "25års-kris", jag tror det är en livskris.
Jag såg mig själv någon annanstans, riktigt lycklig för en stund. Huset var en enorm dröm som var påväg att bli sann. Men jag förlorade all framtidstro, alla tankar om framtiden när huset gled oss ur händerna. Och då trillade jag ner i det mörka stället igen.

Jag är inte ute ännu. Inte på långa vägar. Men jag såg en ljusning igår. Jag bröt inte ihop på hela dagen, tårarna och den djupa ångesten som orsakar tårarna, höll sig borta.

Jag och Andreas har klarat oss ur detta tillsammans förut, och jag hoppas och tror att vi kan klara det själv igen.
Hundarna hjälper mig. Elven lämnar sällan min sida, och River har lärt sig ett nytt trick, "River, hämta Husse". Och Ginas dräktighet håller mig över ytan eftersom jag måste finnas där för henne, måste tänka på hennes hälsa nu när hon har små i magen.
Dessutom har jag en till dröm förhoppingsvis påväg. En collie. En dröm jag inte tänker släppa så lätt nu när huset inte kommer. Hon skulle, om allt går som vi hoppas, hämtas i februari.

I veckan ska jag ta mig till vårdcentralen igen. Se till att kolla upp mina värden och höra mig för varför mitt blodtryck kan vara så lågt. Det är lägre än normalt och för en som redan har lågt blodtryck till att börja med… Jag tar mig vissa dagar inte upp ur sängen utan stöd och måste hitta balansen en bra stund innan jag vågar röra på fötterna.
Jag tror ju inte mitt låga blodtryck hjälper min nedstämdhet heller.
(ser ni, jag kan planera för framtiden, om jag nu tar mig iväg)

Jag har också insett att jag byter skepnad så snart telefonen ringer. Jag svarar och låter ansträngt glad. Jag undrar hur det kan vara så? Varför gör jag så?
-Hej! Hur går det?
-Jo, det knallar på. [insert vanligt byte av ämne]…

Om någon vill muntra upp mig får ni gärna klippa mig. Mitt hår är en enda tova snart trots att jag reder ut det varje dag. Hopplöst.

Jag önskar mig följande i födelsedagspresent:

Mirakel!
Hälsa och
En framtid någon annanstans där jag trivs bättre och kan börja leva isället för ständig kamp för överlevnad…

Det senaste året har jag så ofta fått höra "Det kan inte Johanna"… Ofta i situationer jag inte ens fått försöka eller som jag fått försöka under tonåren men inte som "vuxen".

Därför tänkte jag, för att muntra upp mig själv, skriva en lista på lite speciella saker som jag faktiskt kan.

• Jag kan sköta den löpande bokföringen för firman själv, och när jag inte förstår, vågar jag fråga om hjälp.
• Jag står för mina val. Speciellt det som säger att "Jag aldrig kommer jobba med något som inte får mig att må bra."
• Jag debatterar inte saker jag inte kan eller inte förstår. Men med nog mycket fakta kan jag brinna för en fråga och se till att dela med mig av min erfarenhet.
• Jag kan läsa manualerna innan jag slår igång elektronik för första gången.
• Jag kan säga Nej till alkohol.
• Jag kan leda en grupp (och enligt ett test under en utbildning har jag sällsynta men bra ledaregenskaper).
• Jag kan ge råd och stöd till mina valpköpare och andra hundägare som frårgar efter min kunskap. Och även där vågar jag vara ärlig om jag inte kan, men jag kan försöka ta reda på det snarast…
• Jag kan klara mig själv och mina hundar ensam i stugan.
• Jag är stolt.
• Jag kan åka på egna små äventyr, till okända ställen, bara jag snart får komma hem.
• Jag är stolt norrlänning som inte vill flytta från norr.

Tack för mig!

Vi försökte para River för 30 dagar sedan men hanen visade sig vara sjuk (tillfälligt) och kunde inte… Så vi får vänta till nästa löpa.
Gina parades för 18 dagar sedan. Men ännu ser man ju inget och vet inte om hon är dräktig eller inte.

Vi var påväg att flytta till hus, men det sprack och nu sitter vi i en uppsagd lägenhet, skall vara ute om några månader men har ingenstans att ta vägen och helst av allt vill vi till hus i Porjus…

Har opererat ut en till visdomstand. Det gick jättebra förutom all otur som mina avlägsnande av visdomständer alltid för med sig.

För Ginas parning var jag ner till skåne för andra gången på tre månader.
Har där satt upp mig på lista för collievalp till vintern.

Vi har en del nya jobb i firman också.

Att förlora huset var ett rejält bakslag. Mycket låg på is fram till det att vi var inflyttade och kunde börja leva istället för den rena överlevnaden vi alltid levt i. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska starta om och hur vi ska göra med ev valpkull och valp påväg.

Jag är en skadad själ.
Jag har bränts, jag har sårats och förlorat vid ett antal gånger i livet. Men jag ser det som erfarenheter idag.
Ändå är jag ärrad och vid några tillfällen står jag handfallen och vet inte alls vad jag ska göra.

Jag vill gärna veta precis vad som händer i framtiden. Gärna dag och klockslag på när saker händer. Men hela livet kan inte planeras…

När oväntade saker händer är jag antingen stark och stabil, för att jag tidigare tänkt att det kan hända. Eller, när så totalt otänkbara saker händer då ligger jag och skakar under en sten, totalt livrädd och bortkopplad från verkligheten.
det är då min hjältinna kliver in, min Elven.

Elven kom in i mitt liv i en skakig period. På tre år hade jag förlorat fyra betydande personer i mitt liv, personer som alltid varit där i mitt liv. Jag var ung, osäker på framtiden och min flicka lärde sig trösta, älska mig ändå.
Hon blev mitt ankare, den som höll mig kvar i verkligheten när sambon gått på jobbet och ensamheten kom krypande. Då fanns hon där, nära.

För bara dagar sedan sviktade marken under mina fötter igen. Stress… För mycket hände, både väntat och oväntat och jag tappade fotfästet och jag föll hårt.
Min framtidstro försvann, jag såg ingen utväg ur mörkret och tårarna ville inte ge sig.
Men vid mitt ben låg hon avvaktande, väntande på att bli välkomnad med öppna armar. Hon tränger sig inte på, hon avvaktar till jag själv kan ta emot värmen hon erbjuder.

Idag ser jag framtiden igen. Vågar planera, se framåt. Och det tack vare under och mirakel och kärlek.
Elven har nu också lärt upp River som nu också avvaktar för att sedan älska när jag kan ta emot det.
"Vanlig" terapi hjälper mig inte, fråga mig och ni får tandgnissel till svar. Men den terapi som mina fjärilsflickor ger mig, den kan inte köpas för något i världen…

Jag vill dela med mig av något glatt och roligt nästa gång jag skriver här.

Hitta på något jag kan roa med!

Ja, drömmen om att få vara sin egen, växa upp, bli vuxen, sköta sig själv, bo i något som är ens eget, den är långt borta.

Jag bokade tid med min bank, ville se mina möjligheter, och får svaret att "om du vill låna pengar av oss inom de närmsta fem åren måste du byta identitet…" Det var en spark i magen. Snacka om att ta vara på de unga som vill stanna kvar!
Så illa är det inte i mina ögon. Två betalningsanmärkningar från innan företaget var igång för lite mer än ett år sedan. Inte var de på mycket pengar heller. Men ändå skulle jag inte få låna ens med borgensman. För osäker inkomst eftersom firman inte varit igång i femton år…

Nä, framtidsdrömmarna får stå stilla. Vi får bo kvar i betongbunkern, företaget får klampa kvar på samma ställe.
Hunduppfödningen får vara här hemma i fyra veckor av valparnas liv, sedan får vi fara upp och låna rummet hos pappa resterande fyra veckor. Känns riktigt sugit att tvinga sig på, vara ivägen, inte kunna leva och sköta sitt eget under såpass viktigt tid i valparnas liv. För inte kan jag bjuda hem folk och socialträna dem hur som helst om jag inte är hemma hos mig själv.

Är riktigt nere över detta, men vad göra? Andra bryr sig väl inte om ens eget livsmotto "Aldrig mer jobba med saker som får en att må dåligt".

Och mina andra dröm, min långnäsa, min collie… Hon är ännu längre bort.

Vi får fortsätta överleva och inte börja leva livet ännu.

Det mörknar bra nu på nätterna, och vad jag minns brukar inte lamporna ute gå igång förrän sista veckan i augusti. Det känns dystert, och inte blir det bättre av att jag inte får sova bra.

Jag har börjat reta upp mig rejält på lokala utestället och dess ljud under nätterna. Jag har tidigare sovit så bra när det har varit lite livat omkring mig, men nu stör det mig ordentligt. I så pass stor grad att jag börjat hata lägenheten och allt vad den står för. Jag vill härifrån och det är snarast.
Drömmen om eget hus har aldrig varit större, och nu kanske vi hittat ett… Inte idealiskt, men man får väl göra det idealiskt med tiden… Om nu allt bara går att arrangera praktiskt.
I nattens brist ljus ser det mörkt ut på alla fronter. Pga mörkret, bristen på sömn och min ovilja att vara kvar här vaknar pessimisten i mig och säger att jag nog blir kvar här för evigt. Att jag aldrig kommer härifrån förrän alla mina drömmar krossats och jag måste flytta för att jag inte längre får bo här.

Jag vill inte lämna kommunen, jag trivs här, här är mitt hem. Men det behöver inte betyda att jag stannar i tätorten. Jag känner mig inte trygg i centrum längre, vågar knappt gå ut nattetid oavsett midnattssolen eller gatlysen…
Tack och lov finns Andreas där. Han tar hand om vovvarna när jag misströstar och är ledsen. Han kämpar vid min sida för att hålla mig ovan ytan.
Just nu sover han… Jag vill inte störa. Han har haft en lika tung dag som jag, men sömnen kommer inte för mig ändå.

Jag vill ha vårt hus snart. Vill att företaget ska kunna utvecklas både på hunduppfödningsbiten och designbiten. Och har vi lite större kan vi också gå lite längre. Vi kan ha ett fast kontor, ett valprum eller två om det skulle behövas. En möjlighet att ha hundarna ute lösa på ett inhägnat område…
Drömmen…

Insåg just att jag har ett möte imorgon, dags för utbildning för en kund. Om jag inte fått sova blir det nog lite ansträngande att komma ihåg allt.

Det är så rörigt i mitt huvud. Så mycket att minnas, att tänka på, att få gjort. Tårarna kommer igen, sedan onsdag (farfars begravning) har de inte gått att hejda.
Jag är så trött.

Är någon villig att köpa och ge oss vårt tilltänkta hus så jag är ett steg åt rätt håll i alla fall?