Elven.nu

Idag (31 mars) var jag till tandläkaren igen för fortsatt arbete med min rotfyllning.
Det var inte en upplevelse jag vill vara med om igen.
Tanden var i allra högsta grad fortfarande levande, nerverna var dessutom uppretade. Jag har ju känt det senaste två veckorna, men jag visste ju att jag inte kunde få någon tid med min tandläkare tidigare, och jag vill inte hoppa mellan olika, som inte känner mina tänder eller min periodvis känsliga mun.

Jag hade en timme uppbokad, för permanent lagning. Men jag sa med en gång att tanden känns när jag biter ihop och då kom bedövningen fram. Men, trots att jag fick ganska mycket domnade det inte, så jag fick en dos till.
De började ta bort den tillfälliga lagningen och… Den värsta smärtan jag känt någonsin, vad jag kan minnas.
Undrar hur många barn jag skrämde med mitt skrik… Traumatiserat dem för livet… Kunde inte annat än stöna av smärtan sen, hade en trasa i munnen också, och tårarna rann.
Så då blev det bråttom och fram med en till bedövning, annan sort, och ännu en till. Jag kunde till slut inte blinka med vänster öga, så högt var jag bedövad.
Men jag kände inget efter det, trots att mina nerver inte ville ge med sig. Det var tre rötter i tanden. En ordentligt krokig så den inte kunde rensas ur på effektivt sätt, och ett bra antal pinnar (något som raspar ur rötterna) hann gå av också, så de bytte till titanpinnar.
Sedan röntgade de för att se att all skit var ute. Jag hade dock ännu trasan i käften och höll på att kräkas!
Men plåten såg bra ut och de fyllde igen.

När jag fick kliva upp igen hade jag legat i stolen i 1 timme och 45 minuter. Benen höll knappt för att jag legat och spänt mig hela tiden.
Att gapa hela den tiden var inte heller det lättaste.

Andreas fick komma och möta upp mig, jag var lite skakis. Och sedan åkte en hel del medicin fram och i mig. Det har värkt bra på kvällen.
Lyckas inte det här försöket att ta kål på tanden kommer jag be dem ta bort den. Det är ju den krökta roten som tjorvar och varför nöta.
Jag får veta imorgon när jag ska dit igen, de hade datorkrångel när jag skulle boka ny tid.

titeln på inlägget kommer från ett avsnitt av Angel, 1:8, I Will Remember You, där det dock sa "I dont want to forget" men sedan ändå inte mindes något.

-

Nu är jag dock vaken pga nervositet.
Imorgon (1 april, nej ingen skämt) ska jag iväg och undersöka Armins hjärta. Ser det bra ut får han ett nytt hem efter påsk.
Men, hujja vad många senarium jag har hunnit se framför mig. Allt utom friskförklaring… Då ska vi nog ha extrem tur. (pessimisten Johanna i farten).
Det värsta är väl att åka därifrån utan Armin…

Om 13 timmar bör vi veta…

Nu har jag tröttnat på att vara orkeslös och försöka vända på dygnet utan att lyckas. Så nu gör jag det som alltid annars funkat…

Jag åker till stugan…

Men jag åker först när jag vet hur det blir med Armin. Hans hjärta ska undersökas på onsdag och ser det inte allt för illa ut kommer han få en ny ägare.
Så, jag åker till Nautijaur när han har flyttat… och jag tar flickorna med mig. De kan också behöva lite lantluft.

Det härliga nu är ju att jag inte behöver ha internetabstinens där uppe. Jag har en iPhone jag kan surfa med nu. Bara att kunna kolla mailen är en trygghet, annars har jag ju i halvtid i stugan blivit orolig att jag släpat efter med några plikter som kommit med mail.

Jag verkar vara en bakvänd person. Jag får inte höstdepression, jag får det på våren… Det här är tredje året jag åker för att vara själv med hund uppe i stugan kring senvinter/vår, och det är nyttigt.
För mig som övertänker allt, från alla vinklar, och som påverkas mycket att läsa och höra vad andra säger… Att bara vara ensamen med mina egna tankar, att kunna lägga upp egna planer om upplägg för kommande sommars stress, det känns säkert.
Jag kommer inte åka därifrån förrän jag vet precis hur jag ska göra, och när jag känner att dygnet har 24 timmar igen.

Jag, flickorna, ett renskinn, en stickning och en termos te i solen… Jag saknar dig stugan, men snart är jag där!

Min feed (rss) går nu via feedburner (http://feeds2.feedburner.com/elvennu).
Gamla rss-flödet fungerar dock också…

Jag har stor fantasi och kreativitet just nu. Och det medför problem.

Jag har helt vänt på dygnet, jag jobbar mig totalt slut för att sedan ligga i dvala i några timmar, vakna till och jobba vidare.
Mitt dygn har inte 24 timmar… Och jag sover inte nog mycket egentligen.

Och eftersom jag är trött är jag mer lättpåverkad, både för det positiva och negativa…
Jag blir lättare nedstämd, mer lättretlig.

Jag har redan som utvilad och pigg problem med mina idéer. Att jag när jag väl beslutar mig för något ska det ske nu, allt ska bara falla på plats.
När jag däremot är slut och får idéer fastnar det, och gnager, och blir till problem istället för att jag kan vända det till något som faktiskt går att genomföra.

Som ni kanske ser är klockan sex på morgongen och jag har inte sovit på ett bra tag så detta kan bara vara svammel… Vet inte ens om jag kommer fram till något… Men, då får det här vara en påminnelse till mig själv att fixa min dygnsrytm!

Herre *insert fult ord*, vad jag hatar det uttrycket! "Den snåla generationen!"

Tro mig, jag har inte inhandlat min DVD-samling med löv eller grus. Det är ordentliga pengar som getts för denna.
Jag vägrar räkna på det. För jag bryr mig inte. Jag är nöjd med att ha denna samling, och att utöka denna samling när jag har möjlighet.

På bild saknas Firefly-boxen, Dr Horrible – Sing along blog dvd:n, 4 Scrubs säsonger (är till salu), 4 That 70s show säsonger (också till salu), hela Matrix, hela Alien, hela X-men, hela Sagan om Ringen (extended) och hela Star Wars…

Jag har under några dagar jobbat mig totalt utkörd med en av mina sidor.
Jag har bytt gamla kennelsidan som var mallbaserad till nya http://kennel-anthems.com. En wordpress installation…
Dock finns nya sidan på samma gamla adress…

Jag är supernöjd, men fick som vanligt en hel del hjälp av Andreas. Det finns väl endel småfixar kvar, men jag tror jag kommer uppdatera denna nya sida lite oftare än den tidigare, det är så mycket lättare nu.

Men, det är just det.
När jag väl bestämt mig för att göra något, i detta fallet göra om någonting. Då vill jag ha allt gjort med en gång, helst vill jag ha det klart nu!
Och jag jobbar för att få det klart, jobbar mig så utmattad att jag till slut svimmar. För sova kan jag inte, för mycket idéer snurrar i huvudet för att jag ska kunna slappna av.

Precis så var det när jag lanserade den gamla kennelsidan. Jag jobbade non-stop i tre dagar.
Och så var det även den här gången. Med skillnaden att jag hade saker att göra där emellan som dessvärre blev lidande av min brist på sömn… Jag vill inte prata om det, nästan hela söndagen (då jag gjorde en ringsekreterar-praktik) blev ett fiasko.

I allafall. Vem du än är som läser, är du välkommen in på nya kennel-anthems.com.

Mitt förra inlägg handlar enbart om MIN dåliga bild av MIG själv.

Jag talar INTE ner klubben, jag talar INTE ner enstaka personer.
Jag talar helt enkelt om att från nu ska JAG inte låta någon/något köra över mig! Jag har en sådan svaghet och skrev inlägget mycket för att få ur mig tankarna och få mig själv att inse att jag känner mig svag i de situationerna.

Som ledare, som ägare och ansvarig för ett företag med en anställd ska det inte gå till så. Jag får inte visa sådana svagheter, för jag utnyttjas och blir lidande av det själv. Och min inställning till livet har under 6 år varit att jag inte ska göra något jag mår dåligt av att göra!

Detta skulle skrivits bra mycket bättre om jag inte var inne på tredje dagen med feber…

Jag skäms!
Igår när jag just skulle till att sluta ögonen för att sova insåg jag en sak.

Under helgen, under RYLA-seminarierna var det en kille som var där för att berätta om hur det är att vara ung och ledare. Han var VD på ett stort företag…
Han sa att den stora krocken för honom varit fördomarna. Just det att man kan inte vara ung och leda något så stort.
Jag trodde faktiskt att jag tog något med mig från det. Att jag som ung, kvinnlig egen företagare inte själv hade de fördomarna, men oj, så fel jag hade.

I onsdags var det årsmöte på Brukshundklubben. Vi var en liten skara, styrelsen och några till…
När det var dags att välja folk till valberedningen och sistaplatsen återstod, så var bara jag och två andra aktuella som val, eftersom vi var de enda som inte var för mycket inblandade i styrelsen och kan göra valen av styrelse nästa gång.
Jag blåvägrade, först… De två andra också av diverse orsaker, en av dem är lika inblandad som jag i klubb och möten då vi båda sitter i sektioner… Men hon var inget alternativ, just av den orsaken.
Och trycket av de andra var så hårt, att jag vek mig. Åh, så bra ledare jag var då! Viker mig vid minsta motgång! Det var i alla fall så jag kände mig när jag kom hem. När ilskan lade sig och tårarna kom.

Nu kan det ha varit så att det är förkylning som ligger och stjäl energi och styrka av mig, för på torsdag morgon hade jag 38,9 gradig feber…
Men ändå, besvikelsen på mig själv var så enorm.

Igår, just när ögonen föll igen kom dock insikten…
Det är just för mina egna fördomar mot mig själv, min ålder. Min "vetskap" att min kunskap inte är lika mycket värd som de andras, för att jag inte på pappret kan visa upp den. Det är det som gör mig svag för dem på klubben. Att vara den yngsta inblandade är tungt, för mig själv.

Igår kväll var jag på den planerade Rotartmiddagen. Och där var jag någon… Jag var fortfarande ung, men jag var en av de utvalda. De ville att min kunskap skulle bli större och det var därför de skickade mig på RYLA.
Lokala Rotary och Strukturum valde mig.
Jag kunde visa min kunskap inom mitt eget företag, visa att trots jag är ung i Jokkmokk, drivit firma i knappa året, så vill jag stanna här, fortsätta med det jag och Andreas gör så bra.

Motivationen och tron på mig själv var tillbaka i en handvändning. Det som så brutalt tryckt ner mig på onsdag kunde vändas till insikt senare.
Och med insikten att jag själv bär på dessa fördomar, kan jag träna bort dem, vara bättre förberedd nästa gång!

I helgen var jag på äventyr. Jag var i Luleå lördag och söndag för dagar fulla med seminarium om ledarskap.
Det var extremt nyttigt. Lärde mig, som vanligt när jag får möjlighet att "plugga" igen, att tänka på nya sätt, i nya banor.

Hela konceptet kallas RYLA (Rotary Youth Leadership Awards).
Det var den här gången unga människor kring 25 (+/- något år) som var inbjudna. Jag blev rekommenderad av jag vet inte vem. Troligtvis någon på Strukturum, men det var den lokala Rotaryklubben som beslutade att skicka mig. Någon har i alla fall tron att jag, en dag, ska leda människor i framtiden… Det är superkul att veta.

Men, jisses vad trött jag är ännu! Jag är inte van att två helger, med knappt någon vila emellan sitta vid skolbänken. Jag var ju 17-18 i Piteå på Utställningsarrangörskurs.
Fick idag mitt intyg på att jag är Certifierad utställningsarrangör förresten…

På torsdag ska jag iväg på middag för att berätta om min upplevelse i Luleå. Tur att jag får några dagar att smälta allt… Just idag har allt bara känts som en enda röra i huvudet. Det var så mycket information på kort tid.
Fick dock endel nya kontakter under helgen. De flesta där var studenter eller anställda på företag. Jag var nästan den enda med egen firma…

Nu blir det lite Stephen King film i form av Köplust son just visas på TV. Sedan väntar nog sängen, kudden, hundarna och sambon, och mera sömn…

Jag fick en ordentlig känsla av att företaget ifrågasattes idag. Och jag tände till ordentligt.

Jag har inte ansökt om ett enda bidrag. Trots att jag erbjudits två… Ung kvinna i glesbygd som startar eget är väl inte det vanligaste…
Ung kvinna i glesbygd som nekar till bidrag… Ovanligare skulle jag tro med tanke på svaren i form av "Är du säker?".

Jag har tagit emot ett stipendium, men det i form av en utbildning och inte i form av pengar.
Med en utbildning höjer jag mitt eget värde mer än om jag tar emot pengar… Det är vad jag anser i alla fall. Och jag höjer hellre mitt eget värde med tanke på att jag inte har någon högskoleutbildning ännu (framtiden får utvisa när jag får det).

Men, är det fel att vilja visa andra att jag kan själv? Är det fel att inte försöka bli beroende av en summa pengar i månaden under en period (eller vad det nu kan tänkas vara)? I alla fall nu, när vi inte riktigt behövt det för att vi haft nog med jobb…
Är det inte bättre att vänta till man kanske faktiskt behöver hjälp?

Det hela handlar nog om stolthet, ni tycker nog att jag är dum för det.
Att inte ta emot pengar när man erbjuds det… Dumt, eller?

I alla fall.
Jag har ju FA-skatt. Jag har en möjlighet att ta ett annat jobb om det skulle behövas. Men jag trivs ju så bra med att vara egen.
Trots det kommer jag ju att bli anställd tillfälligt när jag blir färdig ringsekreterare. Jobbar man för SKK är man anställd för dem för en dag när man tjänstgör, har jag för mig. Lika bra med FA-skatt då…

Men att ifrågasätta min anledning till att starta eget… Det är att förolämpa mig åh det grövsta. Att jag skulle starta eget bara för att mjölka varenda bidrag jag kan få…
De människorna som frågar om det känner mig verkligen inte!