Elven.nu

Jag har tagit lite paus i mitt broderande och stickar istället just nu. När det blev sådan stress där ett tag, med att sy julkort åt affären Ett och Annat ville jag ta lite vila och sticka strumpor istället.
Jag har börjat se en till serie nu. Heroes heter den och är ganska bra. Enligt mig, bätter än Lost.
Har fått sug att börja se om Buffy igen, från säsong tre eller så. det är den säsongen jag sett minst. Jag får varva lite med Angel då och då.

Imorgon blir det agility för mig och Elven. Har lyckats få en ganska fast skjuts varannan vecka så nu kan jag träna i ridhuset så ofta. Jag har ju låtit agilityn ligga ganska länge, men nu är det dags att börja träna igen känner jag. Jag börjar tappa lite kontakt med Elven och jag vill ha tillbaka den!
Kom ihåg Polcirkelhoppet i Maj som går i Jokkmokk iår. Vi kommer debutera på hemmaplan om allt går som det ska!

Vi var ju till Luleå i onsdags för att shoppa och hälsa på bekanta. Bamse var glad att se Elven men tyckte inte River var någon hit. Lillen tyckte också det var kul med besök tror jag. Många kramar och pussar fick man!

River tror inte sina ögon när hon för första gången möter leonbergern Lillen!

Idag fick jag en impuls som sa att jag skulle gå ner med tjejen till agilitybanan, och det gjorde jag.
Jag började med att lägga ut godis på bommen efter uppvärmningen för jag märkte att hon var riktigt på hugget. Döm av min förvåning när hon själv springer fram till den och förjar följa godisspåret, jag behövde bara gå bredvid och berömma.
Hon har inte själv gått över bommen sedan maj och nu, helt själv, utan att tveka. Jag hoppade runt och berömde henne och så tränade vi lite hopp och däck och slalom, och så visade jag henne bommen… Utan minsta godis sprang hon över igen! Men nog fick hon mycket godis, och beröm när hon klev ner på andra sidan!
Jag är glad, kan inte säga annat.

Idag var det dags för lite agilityträning med Elven.
Vi knallade ner till klubben och hoppade lite kombinationer först.
Nör vi tränat en tjugo minuter eller så så gick vi en bit bort för att busa lite. Där står A-hindret nu, en bit bort från där all annan träning är.
Helt plötsligt visar Elven intresse för A:et igen (hon ramlade av gungan i maj och har visat rädsla för alla balanshinder sedan dess, läs mer om det här).
Ok tänkte jag, då gör vi ett försök, och med lite muta (i form av godis) kom hon över. Försökte igen, efter lite vila och då gick det bättre. Tredje gången visade jag bara hindret och vips var hon över. Fyra eller fem gånger till provade jag, så klart med annan träning emellan, och det gick utan problem.
Jag försökte få henne över bommen också, men det krävde lite puttande i baken emellanåt bara så att hon skulle gå framåt och inte sitta för länge. Och hon klarade det, men det tog ca tio minuter också.
Jag är glad att jag bestämde mig för att ta träningen i hennes egen takt, det verkar göra henne tryggare och starkare när hon väl klarar det. Som instruktören jag pratade med strax efter olyckan sa, "att bygga upp hennes eget självförtroende är det bästa sättet, även om det tar tid".

Jag känner hur ilskan kokar. Vilken är den enda regeln på agilitybanan?
Kan du plocka fram det, kan du också plocka tillbaka det… Varför mucka med mig då?

Första gången vi tränase agility idag, på två-tre månader. Och vad är det första man får se när man kommer ner till banan? En massa grejjer står ute på plan, även en tunnel, och vad jag kan se har den stått någon dag för det var rejält med infekter och annan skit på den…
Visst, de kan ju stå ute om man planerar att kommaa dit nästa dag, men för *svordoms* skull, vinkla ner kanterna så inte någon av de miljoner katter som finns i byn hittar den och markerar den som sitt revir…
Att vara irriterad gör det inte lätt att träna med "possitiv inlärning", att inte använda ordet nej utan att vara roligare än de runt omkring.

Varför var jag då irriterad över en småsak som det. Alla saker stod ju framme, då slapp ju jag plocka fram dem… Enkelt, Mitt mål med dagens träning var att träna slalom, inget mer, på sin höjd ett hopphinder, för hennes operation skedde ju inte för så länge sedan. Och att då komma ner och se alla saker stå ute och att själv vara så rädd om dem att man inte bara kan låta dem stå…
Du, som gjorde detta kan vara glad att Elven klarade A-hindret för första gången på tre månader. Hon vägrar ju ta något av balanshindren, men med min envishet och femton minuter över klarade hon det och då tjöt jag av lycka. Men det är inte din förtjänst, A-hindret står ju där, i ur och skur.

Ja, jag kan inte göra annat… När jag förstör min närmsta framtid på tre sekunder.
Jag var nere och skulle försöka få Elven upp på gungan igen. Hon ramlade ner igår, rakt in i ett hopphinder. Hon gick på egen hand upp på den då jag inte såg, och jag vände mig om och spg henne hoppa av den då den började vippa. in i ett hopphindder jag just skulle flytta… Blev sedan avbryten i träningen av människor som bettede sig underligt så elven blev misstänksam. Då gick vi hem…
Idag ville hon inte gå upp på bommen heller så jag var lite bekymrad. Och då blev jag avbruten igen. Det kom en bil med husvagn och ville parkera på banan såm ännu inte blivit rensad på asfalt. Jag trodde det var turister.. men så var inte fallet. De var deltagare i lydnadstävlingen som är i helgen. Var jag otrevlig? Jag vet inte. Men det känns som om jag just tappade allt som jag jobbat upp i klubben. Jag har varit hjälpsam i den mån jag kan och försökt att inte reta upp folk. Nu har jag väl det, det känns då som det.
Är ju bara en HundUngdom, jag räknas ju inte, fick jag höra förra veckan. Och nu har jag gett klubben ett dåligt ansikte. Helvete.

Maj månad är en fruktansvärd månad för mig och Elven. Vi har så mycket att göra, speciellt på helgerna.
Den kommande helgen är det veterinärundersökningen som kommer att avgöra så mycket. Kommer jag att kunna starta min kennel? Allt hänger på den veterinärundersökningen.
Nästa helg, 13-14, är det först utställning i Sjulnäs, Piteå, och sedan på söndag är det agility. Jag vet inte om jag är anmäld men jag ska vara funktionär i alla fall då jag är anmäld till kursen.
Ock så är det då kursen jag ska gå. Den börjar tisdag (den nionde) och ska vara färdig den 13:e, så det kommer att en stressig kurs.

Kan säga en sak. Cirkusen startar först på söndag och när det väl har börjat kommer det att gå skrämmande fort. Men den här veckan, fram till söndag kommer att gå så segt och långsamt så Andreas kommer med stor säkerhet att få säga åt mig att sluta tjata om allt. För jag kan ju inte annat än prata om det, det kommer ju att vara så stort för mig.
Visar det sig att Elven är frisk blir jag uppfödare. Är hon inte frisk så måste jag leva med att jag har en hund som antingen kommer att förlora synen så småningom, eller så har hon patella, en knäsjukdom… Då ska jag helst inte fortsätta med agility…
Efter söndag delar sig min väg, frågan är vilken väg det blir att ta…

Så som det ser ut nu så blir maj full av händelser och jag och Elven kommer inte få så mycket vila på helgerna.
Vi har ju dels 7:e, då vi ska till veterinären och kolla PRA (ögon) och patella (knä) -statusen. Hoppas bara hon är frisk.
Och helgen efter är det utställning i Sjulnäs, Piteå på lördagen 13:e. Vill ju att hon ska få en tvåa så jag känner mig lugn när jag eventuellt avlar på henne senare. En tvåa betyder nämligen att hon har några fel man är ett nog gott exemplar för att det ska vara gott att avla på henne.
Sedan söndag, samma helg, är det agilitytävling här hemma. Det är egentligen tävling på lördag också, och då är det den egna klubben som anordnar den, men då den krockar med Dvärghundsklubbens utställning så får vi vara med på Gällivare HundUngdoms tävling istället.

Jag har blivit helt utställningsbiten, och har ändå aldrig själv varit med på en officiell, nationell tävling, bara tittat på. Så det ska bli roligt i maj.
Kommer nog också att anmäla mig till Gällivares internationella utställning i sommar.

Jag håller ju på att träna Elven på lite utställningshyfs men det går väl inte så jättebra. Hemma är hon ganska duktig men när jag i torsdags var och tränade med andra hundar i närheten tyckte hon bara det var tråkigt. Men hon var ganska trött också, hade tränat mycket under dagen.

Tja, nu blir det lite mera hund för mig, tänker se Scooby-Doo…

Tidigt imorse klev jag och Elven upp och förberedde oss för agilitytävlingen idag.
Då Elven inte tränat på över två månader, var jag lite oroad över hur det skulle gå.

Vi blev hämtade av Kerstin vid nio och då bar det ner till stallet.
Efter några träningshopp över Gällivares brukshundsklubbs hopphinder förstod Elven vad som verkligen var på gång och jag blev klart överraskad hur bra det gick och träna den platta tunneln. Sist vi tränade den ville hon inte alls och idag gick det efter bara en lite vägran och jag tror det var för att jag var otydlig.
Slalomen gick också över förväntan. Efter en liten trög start förstod hon att hon skulle runt pinnen som jag visat henne senast vi tränade i december. Stolt matte.

Sedan kom Elvens kompis Ricky, en phaléne-hane med ett häng och ett ståöra. Har vi sett det förut?
Elven blir alltid så fundersam när hon träffar en hund av toyspaniel-typ, hon verkar inte förstå att det finns andra hundar som hon.

I alla fall, det blev dags för tävlingen och banan byggdes. Den hade en helt ok svårighetsgrad, någonstans mellan klass 1 och 2. Mycket tunnlar som kunde distrahera hundarna.
Elven var först för att jag kända att det blev lite tungt att andas vid det här laget och jag hade redan tagit tre doser bricanyl.
Visslan ljöd och Elven blev lite förvånad och tappade lite fokus, förstod mig inte och tog därför första hindret och fel håll. Det vill säga en diskning men vi hade gjort det så att om man diskades fick man 50 felpoäng i stället för att bryta så det var bara att köra vidare.
Hela tävlingen gick över förväntan. Det som vi fick mest problem med, som jag kände det var långhoppet, som vi inte repeterat på morgonen.

Vårt resultat blev: 1 diskning, fyra vägringar och 5 fel. 75 poäng totalt och en tid på 2.22.03. Jag är jättenöjd. Vi kom fyra av fem deltagande smallhundar.
Trodde vi skulle få fler fel än de och att Elven skulle ledsna så vi fick bryta för att hon inte lyssnade alls.

Det var roligt att se på resten av tävlingen. Jag tror ingen hade problem med samma hinder, det beror helt på vad hund och tränare tränat på och har problem med.

Nu är det bara att träna vidare till officiella tävlingen i maj… vi vill ju få något pris.

Bild från agilityträning i höstas.