Elven.nu

Det är lite underligt…
Trots att jag och Andreas har en 160 säng att dela på, får jag inte plats när jag ligger som ensam människa i den…
Hundarna tränger ut mig när jag ligger själv i den, för ve och fasa… Inte kan de ju ligga på husses tomma sida av sängen, nä, de ska ligga på min.
Jag får kanske 30 cm av de 160…

Just när jag skrev föregående hände något.
Jag fick samma känsla som senast jag fick i mig fläder, för kanske 12 år sedan…
Det tvärvärker till i hand och arm och jag börjar få allergiutslag som bara växer.
Jag hoppas det går ner på färre än tre dagar den här gången… Jag behöver min vänsterhand.
Det här är kanske det sista jag skriver här på ett par dagar, och jag som just bestämt mig för att skriva mer.

Som en sista parentes vill jag tillägga att det är min mammas födelsedag idag… Sänder henne en tanke…

Det här är helt sjukt!

Tidigare på våren, när folk sätter fram blomlådorna och krattar och klipper sin nyligt gröna gräsmatta fick jag ont i magen för jag visste att när doften av blommorna nådde min näsa och ögon så skulle jag tvingas ta någon medicin för att inte bli galen av nästäppa eller kliande ögon…

Och här sitter jag nu. Med öppen balkongdörr, och luktar på någons blommor. Visst snurrade det till i magen när doften först nådde min näsa, men när jag efter några minuter ännu inte kände något i ögonen vågade jag njuta av doften. Och nu, en halvtimme senare har inte ens näsan blivit fuktig, den är helt torr… Sjukt!
Sprutan i höften igår måste hjälpt. Farligt egentligen, för blir det en vana att ta den så kommer biverkningarna…

Jag har tagit mitt beslut. Eller, ett beslut, jag har fler att göra.

Om en månad åker jag till Skåne igen. Jag ska hämta hem en jättevacker spetstik. Hon är av rasen Tysk Spets/klein, i färgerna svart och tan (se mer om henne här, på kennelhemsidan).

Tack Ewa för att jag fick chansen att ta över denna fina tjej, hon är den vackraste lilla spets jag sett. Du vet var hon kommer och jag ska ta hand om henne på bästa sätt.

Idag har jag för övrigt varit iväg till vårdcentralen igen.
Jag blev så leds igår natt när jag inte fick sova för att luftrören pep eftersom lövsprickningen just i dagarna sätter igång. Jag har av de senaste tio dagarna vaknat på det sättet sju gånger. Så under besöket till VC idag fick jag en injektion i höften (nej, höften är inte förfining av baken… jag fick den i höften) och förhoppningsvis hjälper kortisonet i höften över sommaren.

Vackra Gina!

Jag hatar den här tiden på året!
Den tiden då "allt som gömts i snö kommer fram i tö"…
Den tiden då snömöglet gör sig synligt och förpestar allt runtomkring. Hundlortarna kan jag acceptera, men snömöglet har inte en snäll effekt på mig.
Det gör nämligen så att jag under en tid inte tål mina egna hundar.

Nu exempelvis. Efter tre och en halv timmes sömn vaknar jag flämtandes, kan inte få luft. Och då börjar den vansinniga jakten på allergimedicinen. Inhalatorn och allerginässprayen finns aldrig på samma ställe. Alltid hittas en av dem, men inte båda. Men jag behöver båda. Inhalatorn för att hindra paniken, nässprayen i det långa hela.
Och så klart var hösnuve-tabletterna slut så jag kan inte börja ta dem för att veta att jag ska kunna sova kommande natt.

Det är bara snömöglet som tar det så långt att hundarna och jag inte riktigt kan matchas. Björken sätter sig mer på ögonen och det går att medicinera bort det mesta av. Det är aningen som oroar mig mest. Det är inte precis kul att vakna med andnöd.
Jag äter Kestine hela våren och en bra bit in på sommaren. Det är den som fungerar bäst för mig, problemet är bara att jag får nedsatt lukt, eller vad man kan kalla det. Men det tar jag hellre är "restless legs" (som jag får av andra allergimediciner) eller att helt vara utan dem.

En sak vet jag med säkerhet i alla fall. Inte hälsa på pappa och hans katter innan jag går på Kestine igen, för katterna tål jag inte, året om, och skulle jag hälsa på omedicinerad nu, då skulle nog hela halsen slå igen rätt fort.

Nu har man varit här några dagar och allt går bra. Var lite orolig på hur det skulle gå med min allergi, men det verkar gå ok. Fast huvudet gör sig påminnt att det sitter där det gör, varje dag.
Idag ska vi bowla och äta pizza. Börjar bli lite nervös för hur det ska gå på söndag. Glömde shampoot hemma och de har just klipps gräset på heden här i närheten. Jag ställer inte rosa hundar den här gången, jag ställer gröna…

Jag hatar den här årstiden. Ögonen rinner, näsan är tät eller vidöppen, rinner gör den i vilket fall som helst.
Jag vill bara klia ut ögonen och köra upp en piprenstare eller ännu bättre, en flaskborste i näsan.
Jag blir otroligt trött för ingenting för att immunförsvaret hela tiden få jobba.

Åh Herre… Kan inte bara medicinen börja verka snart…

Hemma!
Jag kom hem igår, ganska så precis elva. Var trött som en… jag vet inte vad, även fast jag sovit på bussen, minns inte så mycket av resan.

Lördagmorgon klev jag upp tidigt för att vara just lördagmorgon. Det var specialutställning nere på Notudden arrangerad av lapphundsklubben, det var skoj. Men jag kunde bara vara där till halv tolv så jag hann bara se de svenska lapphundarna.
Sedan började stressen. Klockan tolv var det inplanerat Strongman. Och det blev det, men inte så länge. Gick efter en och en halv timme, ut på marknaden en sista gång för i år. Köpte en väska som jag är jättenöjd med.
Så bar det av hem och packa det sista, så klart glömde jag en massa saker men jag klarade helgen utan dem i alla fall.
Resan till Luleå var inget märkvärdigt, men när vi kom fram till Monica så var det lite kaos där ett tag. Bamze visste vem som var i bilen och ville in. Deras nya Leonberger hane Lillen ville in i bilen för han älskar att åka bil. När Elven kom ut ur bilen började hon rejsa som vanligt, överallt, på vägen och grannars gårdar, inte där hon ska vill säga.
Det lugnade sig efter ett tag, tack och lov.
Jag skulle sova tillsammans med Elin i hennes rum då Bamze också sover, så jag borde ju förstått att det skulle bli en jobbig natt. Elven ville inte sova alls så jag fick hålla henne vid mig hela tiden och därför så vaknade jag så fort hon rörde sig. När jag tänker efter så ser jag signaler på henne att hon ville ha ut mig ur rummet. Hon la sig ganska ofta över mig hals och bröstkorg och gnällde. Det var så enkelt att hon märkte min allergi innan mig. Hon märkte att min andning blev pipigare och pipigare, men inte jag förrän jag själv kände att jag fick slem i halsen och harklade mig. En snabb scan av rummet visade att jag missat att det stod blommor i rummet. Men ingen fara, jag hade alla läkemedel med mig och så fort jag tagit dem och lagt mig somnade Elven.
Det blev en tre timmars sömn den natten…
Upp tidigt söndagmorgon, frukost, och så iväg till Piteå på hundutställning.
Vi var fyra människor och en leonberger, två papilloner och en phalene i bilen. Den andra papillonen var en ganska stor hane, ägaren bekant med Monica med familj. Han skulle ställas för första gången. När han träffade Elven blev inte Bamze och han bästisar längre, de blev som rivaler. Men så klart blev det Bamze som vann, han fick ju sitta i samma bur som tjejen.
Det var kallt och dimmigt när vi for mot Piteå, det var det när vi kom fram, men ju mer dagen led, desto varmare blev det. skönt ändå, då jag hade rätt kläder på mig den här gången.
Elven fick en tvåa igen… Inte pga öronen utan för att hon fällt en massa päls.
Bamze blev BIM (bäst i motsatt kön), dottern hans vann. Den stora papillonhanen vi hade med fick en trea.
Vi såg finalerna och så for vi till Luleå igen.
När vi ätit så var det fyra timmar kvar till bussen skulle gå, och jag förstår inte hur tiden däremellan gick så fort, men helt plötsligt satt jag och Elven på bussen hem.

Är jag en konstig människa? Är jag udda som inte ringer sjukhus eller liknande så fort jag känner mig minsta sjuk? Känner jag av min allergi så ringer jag inte, jag vet ju vad jag ska göra för att få det bättre. Visst, blir det inte bättre ringer jag.
Men för allt annat man kan känna ringer jag inte heller.
Jag tror inte på mediciner, även fast jag är ganska beroende av dem då jag känner av allergi. Men mycket ska till för att jag ska ta något när jag får migrän eller ens feber.
Konstigt nog tar jag bara de piller som jag tog då mamma levde och sa att jag kunde ta. De och lactrase, för jag har sällan njutigt så som nu då jag då och då kan dricka mjölk igen.

Ser jag andra ringa för att få medicin blir jag irriterad. Jag tror inte man kan säkert fastställa en diagnos genom att bara höra en människa prata. Läkemedel bär mycket ont med sig, jag har fått uppleva dess dåliga sidor och de vägde mycket tyngre än de som gör de bra. Jag blir orolig när någon är sjuk och måste äta något, humöret blir väldigt instabilt. Men det är konsekvenserna de måste ta. Tar de medel för att må bra, väger der över på mig istället och jag mår dåligt. Sånt är livet!

Det är vad du skulle ha hört om du stod utanför vår dörr, i trappuppgången i morse.
Jag höll på med Elvens pälsvård som vanligt. Hon måste ju vara fin till på söndag då det är "Hundens Dag- utställning" här i Jokkmokk. När jag kom till armhålorna (eller vad jag ska kalla dem) området där hon får flest tovor om man bortser från öronen, och hade vänt henne på rygg tyckte jag det såg annorlunda ut.
Hade just skickat iväg ett mail till Ewa (på Kennel Dagsljus) för att fråga vad jag kan och när jag kan kolla efter tecken på en dräktighet.
Då kom det… MEN!? Inte ska hennes juver se ut så här… eller ska det det?
IIHH! jag pep, insåg att det kunde vara ett tecken, så har hon inte sett ut när hon varit skendräktig…
HIHI! Jag skrattade bara. Jag kunde inte annat än skratta. Elven tittade konstigt på mig, trodde nog jag förlorat förståndet.
Så jag ringde Andreas. Han hade såklart inte vaknat och var ungefär lite brydd som dammråttorna under soffan.

Men min dag har varit underbar, om man bortser från andnöden från alla nyutslagna buskar. Det är blött ute men för mig skiner solen fortfarande. Äntligen kan jag hoppas och vänta någon vecka till, utan att få allt för mycket tvivel.

För över tio år sedan blev det klart att jag var laktosintolerant. Jag gick i trean eller något sådant och fick ont i magen efter lunch varje dag. Mamma anade att jag kunde vara allergisk mot mjölk och jag fick order om att inte dricka mjölk på i alla fall en vecka. Under den veckan hade jag inte ont i magen och då kom mamma och någon läkare fram till att jag med största sannolikhet var laktosintolerant.
Så, jag fick vänja av mig mjölken, det svåraste var att dricka the utan mjölk men det måste jag ju. Fil och yoghurt kunde jag äta, tills för ca tre år sedan då magen reagerade på det också.
Läkaren sa att jag troligtvis skulle växa ifrån det, men jag har ju vid det här laget insett att det för varje år blir mindre och mindre chans att ha växt ifrån det.

Jag har saknat mjölk, och annat som grädde och sådant, och jag kan erkänna att jag slarvat med att hålla mig borta från mjölkprodukter, och det är nog detta som gjort att jag fortfarande inte tål dem.

Pappas fästmö, Ann-Louise är också mjölkallergiker och hon berättade om tabletter hon äter då hennes sug efter mjölkprodukter blir för stor. Lactras heter dem och de gör helt enkelt att enzymet laktosallergiker saknar, får tillbaka det för en stund.
Fick några av hennes kapslar för att prova om de fungerade… Och tänk, de gjorde det.
Först verkade magen förvirrad, viste inte om den skulle göra ont eller inte, men nu känns det helt ok.

Jag tycker dock att kapslarna är lite konstiga. De ska nämligen sväljas tillsammans med mjölk. Jag var väldigt osäker innan jag tog första klunken. Antingen skulle detta gå, eller inte. Skulle jag chansa? Men det gick ju bra…

Jag ska inte överdriva allt för mycket. Jag har druckit mjölk, laktosfri sådan. Men känns det bra att kunna äta palt och dricka mjölk med valfri fetthalt och inte bara den enda som den laktosfria mjölken har. Och vanlig mjölk är ju så mycket billigare…