Elven.nu

Jag har påverkats verkligt mycket av denna visdomstands-historia. Jag är till och med så skadad att jag knappt klarar av att gå in på thesims2.se… Varför?
Det kommer ett nytt expansionspaket (Freetime) till The Sims 2 den 28:e februari och de har en nedräkning till då på hemsidan. Jag vet att jag ska till tandläkaren den 14:e, alltså 14 dagar innan detta expansionspaket kommer ut. När jag ser nedräkningen på thesims2.se så sätter hjärnan med en gång igång att räkna hur många dagar det är kvar till operationen.
Idag exempelvis är det 46 dagar kvar till den 28:e… alltså 46-14, 32 dagar kvar till operationen.
detta är ändå min första operation. Jag har i och för sig fått ett födelsemärke utskuret en gång. Men då kunde jag inte se vad som hände eftersom det var på halsen/nacken, i hårfästet.
Men nu så är det en operation i ansiktet typ. Jag kommer ha en jäkla duk över huvudet och inte ha koll på vad som händer, men veta att det är en massa knivar och bängel i munnen, bara decimetern från ögonen.
Jag ska erkänna att jag nu, redan 32 dagar innan är livrädd!

Då är det tur att jag har saker att göra. Jag har elven.nu, jag har kennel-anthems.com och jag har jokkmokksbhk.se att pyssla med. Jag hinner inte tänka så mycket.

Fast jag är också lite fundersam. Hur många dagar efter operationen kommer jag ha ont och tvingas gå på värktabletter? Det händer nämligen så mycket under dagarna runtomkring.
Nit Noys-kennel väntar Australian Shepherd valpar 15-16.
Jokkmokks brukshundklub har utställning för brukshundarna den 16:e…
Och jag kommer nog ligga nerbäddad i sängen och ha ont…

För ca nio månader sedan föddes en kull Aussievalpar på Nit Noys-kennel. En härlig hög med livliga valpar i alla möjliga färger. Alla olika och unika på sitt sätt.
Men ändå stack en av tikarna ut. Hon var ganska liten hela tiden och var tvungen att få lite hjälp med maten då hon inte var lika stark som de normalstora syskonen och konkurransen var stor.
Men hon klarade sig och fick stanna hos sin mamma en extra stund. Senare fick hon flytta till Porjus, till min svärfar, där hon även fick bo med en äldre dam som fanns i hushållet sedan tidigare, blandrasen Molly.
Den nya vovven hade snart charmat hela byn och hon blev nästan dyrkad av alla.
Nästan alla hon mötte fastnade för hennes charm, hon var en underbar hund.
Men hela tiden anade vi som stod henne nära att något inte stämde. Rumsrenheten klickade men hon hann ändå inte alltid ut. Hon var periodvis mycket trött och kunde sova bort större delen av en dag, något som är sällsynt hos Aussie. Och på senare tid blev hon väldigt försiktig med bakre delen av kroppen.
Så, en tid beställdes för provtagningar och röntgen och med stor bävan for vi iväg imorse.
Det var inga bra provsvar… Och nu har flickan fått somna.

Lilla flicka.
Du fick aldrig något ordentligt namn, alla kallade dig för olika namn. Men jag hoppas innerligt att du nu får springa och leka med mycket energi och att du där du är får åka hur mycket bil du vill, det vet jag att du älskar. Många kramar…

Nit Noys Golden Eye Dutches.

Ett till inlägg från november med bilder på flickan

Svärfar var på besök idag, och han hade med sig vovvarna. Jo, han har ju två nu!
Han har ju den lilla vovven som blev i Kerstins Aussiekull i sommras. Hon som blev så liten.
Han fick ta över henne under tiden jag var och hämtade valpen, eller det blev i alla fall bestämt då, hon flyttade hem till honom veckan senare.
Frågan är nu vad hon ska heta, han tycker inte riktig om Fjant.

Svärfars hundar, Molly och Fjant.

Närmare bild på Fjant.

Med mina vilddjur går det bara bra. Liten valp har börjat sova hela sju timmar per natt, förut var det bara tre timmar och så ville hon ut.
Fick en bild som jag velat ha länge förresten. En där de sover tillsammans.

Trötta flickor.

På senaste tiden har det blivit mycket hund för mig.
Det är ju främst denna väntan på ev valp som ska födas och som jag idag började misströsta igen. Dels så har Petter och Ann-Sofie varit i stan och haft med sig sin whippet Madde, till Elvens förtjusning. Och så har jag varit och hälsat på hos Kerstin idag och alla valparna.

Den som skulle säga att jag inte jobbat den här sommaren skulle ljuga. Jag har ju varit praktikant på Nit Noys kennel. Dels så har jag ju varit med på Pepsis förlossning och så har jag ju varit med under alla valparnas uppväxt. Jag har glatts när ögonen öppnats, jag har oroats för de svaga, jag har hoppats att de kommer till bra hem. Och idag fick jag till och med vara med på ett möte med ev valpköpare. Jag har lärt mig massor!

Madde och Elven med varsin tuggpinne. (Madde åt upp även Elvens senare).

Har nu under kvällen varit och hälsat på Kersins valpar. Ni kanske undrar var ni kan hitta bilder på dem… De har ju faktiskt en sida… Nit Noys kennel.

Söta var de som vanligt i alla fall.
Imorgon har jag inget planerat. Som vanligt, men annars är det en händelserik vecka.
På tisdag bär det av till Piteå och Nolia. På torsdag åker jag med far till fjälls, över dagen bara. Och till helgen planeras en grillning eller något med en massa folk…

Nä, nu ska jag sova, goas med vovven och så. God natt…

När jag väl kom till djursjukhuset efter en del krångel med att få fram vem som skulle köra, så sa de helt enkelt, "det ska vara så, tråden löser upp sig, efter en stund" och så var det klart. Eller ja, de klippte av trådändarna som stack fram.
Något gott hade i alla fall resan med sig. Jag fick nämligen möjligheten att köpa termometrar, både till hund och till människa och det har jag behövt sedan jag flyttade hemifrån.

Och sedan när vi kom hem blev det att stanna hos valparna och goas lite, eller kanske inte så lite… De har ju blivit så stora nu, och börjar ju maska sig när man har den i famnen. Snart är det på benen, överallt och är nog inte så uthärdliga att leva med. De är ju ändå tio stycken… Tur att man inte bor där men de får ändå gärna ringa om de vill ha hjälp.
det var också skoj att se vilken ögonfärg Lavas barn fått, de flesta blå, vackert blå…
Och röst har de fått. Men de låter ändå mest som misshandlade griskultingar. I alla fall när de fick komma ut i gräset för första gången. Det var vist livsfarligt.

Nu väntar sängen och kanske en bok…

Vi är hemma igen, och helgen var bra. Det klagades inte och det är jag överlycklig för, det kanske blir att fara på fler utställningar i framtiden, jag hoppas det.
När jag var på utställningen ringde Kerstin och sa att Lavas temp förändrats och att hon mycket troligt skulle få valparna under dagen/kvällen. Så blev det också, åtta små bleknosta vovvar tittade fram. De är jättesöta, är nästan kär i den sista valpen som kom, en svartvit hane, hur söt som helst… Såg dem idag…

Fallets dag gick också bra, jag såg då det jag ville och vädret var bra.

När vi kom hem igår var det att packa upp och dona, handla mat och bara njuta. Jag och Andreas firade sex år men vi gick och sova ganska tidigt. Det är något underbart att lägga sig i sin egen säng när man varit borta.
Så ringde telefonen, jag var fortfarande vaken. Det var Kerstin som sa att nu hade Pepsis temp sjunkit och att hon nog skulle få under natten. Hon lovade ringa när värkarna satte in… Jag bestämde mig för att sova så fort jag kunde, så jag skulle orka vara vaken och uppmärksam på vad som skedde.
När jag av mig själv vaknade klockan sju var jag övertygad om att jag inte hört telefonen under natten och missat allt. Men telefonen visade inga missade samtal. Så jag satte mig att äta frukost.
När klockan var kvart över åtta ringde hon och sa att Pepsi först nu fått värkar och att Folke skulle komma och hämta mig. Och så blev det, jag for och upplevde något underbart…
Men nog känns det i magen alltid. Jag försökte ju hjälpa till så magmusklerna är ganska ömma.
Två valpar blev det, en av varje kön.
Jag dock inte förstå folk som säger att det är äckligt att titta på och hjälpa till när det behövs. Det var det långt ifrån, speciellt när de väl var ute och man höll dem i händerna för att massera igång dem och de småpep lite. Hjärtat kunde ju inte annat än smälta för dem.

Tack Kerstin för att jag fick möjligheten att vara med och se hur det i praktiken ska gå till, få se att det inte var så farligt när allt går som det ska.
Hoppas nu att D och E-kullarna växer sig riktigt starka och fina…