Elven.nu

Jag höll på att börja grina igår…
Jag fick ingen tid för mig själv och mina prylnördsintressen. En ev kund kom och knackade på dörren och då är det ju inte annat än att sätta sig ner och dra hela säljsnacket.
Jag hann just sätta mig vid rätt hemsida igen när de presenterade iPhone 3G, men var tog allt annat kul vägen? Jag hoppades på någon superkul revolutionerande pryl… men blev besviken för jag vill inte ha en iPhone!

Jag gick och lade mig supertrött, vaknade lika trött. Är hungrig som en gnu, men har ingen mat hemma. telefonen ringde och jag fick meddelandet att ett av jobben kommer skjutas upp till hösten, det lättaste av jobben så klart.
Jag vill ha pengar nu, jag vill att allt bara ska fixa sig, helst igår.

Och gissa vad som väntar ikväll? Ett till kundmöte… Ska jag orka? *suck*

EDIT 13:15: Mitt inlägg imorse berodde på oroskänslorna innan ett migränanfall. Jag har alltid jättesvårt att tolka när det är mina känslor som pratar och när det är migränen som stundar.

Nu med rätt medicin i kroppen ser inte dagen så mörk ut längre…

Dagen verkar bli en riktigt tung en. Vakande full av pessimism och tvivel. Och att då sedan fara och klistra på fejkleendet hela dagen, försöka göra sitt bästa, när allt jag kan oroa mig för att träffa folk jag inte vill springa på. Det finns risk för att humöret slår åt fel håll och all min uppbyggda ilska spränger fram, utan återvändo. Att allt jag har inom mig som gjort mig instabil de senaste fyra månaderna vill ut, jag känner hur det tränger, hur jag vill se slutet på det och veta hur framtiden blir.
Jag har valt min sida… Jag har valt min familj!

Kanske behöver jag ett miljöombyte. Kanske far jag till syster och systerson några dagar. Så snart ringsekreterarkursen är över.

Nä, på med de kritstreckade byxorna, byt identitet för en dag. Inte vara Johanna, utan bli "Johanna".
Bli den officiella sidan av mig själv. Le, prata så betydligt tydligare än vanligt, sträcka på mig, se folk i ögonen…
Måste ladda, måste klara dagen. Göra mitt bästa, se till att hundarna gör sitt bästa.

Nu kommer den… Min gömda styrka. Leendet kommer automatiskt, sinnena blir förstärkta, jag vet allt, kan allt.
Kom igen dag! Nu kör vi!

Igår morse vaknade jag avslappnad och lugn inför allt som kunde tänkas komma. Jag beslutade att det var på tiden att ta tag i allt som behövs få gjort och oavsett hur mina prover såg ut ska jag inte bara sitta och vänta på att de ska bli bra, jag ska göra saker!
Det var så skönt att känna mitt inre lugnt och stilla, inte många tråkiga tankar nära, så jag orde ju ha anat att något var påväg. Allt kan ju inte bara över en natt vända åt det bättre.

Jag tog beslutat att inte gå någon kurs hos Brukshundklubben den här våren, utan jag ska istället försöka vara hjälpinstruktör som förberedande för när jag själv blir utbildad. Jag har nämligen tidigare tipsats om att göra så, vara vid sidan om och hjälpa till och det älskar jag ju att göra…
Så ikväll får jag veta vilken kurs jag ska hjälpa på.

Men efter lunch rasade allt igen, pga dåliga nyheter och mitt inre gick in i kris-läge. Jag var beredd att fly, och jag försökte också. Men Andreas fångade mig. Sådan panikångest som attacken igår har jag aldrig haft, eller så har jag förträngt det. Sådan ren och skär panik och hjälplöshet som jag kände då… jag är ännu skakad.
Jag försökte ta mig samman, men tårarna rann konstant i tre-fyra timmar.
Så, resten av gårdagen är som i en dimma idag.

Idag är jag bara lite rädd för framtiden. Det är lite värre än den känsla av bekymmer som jag alltid bär med mig.
Men jag vågar se framåt. Jag tar tag i saker jag tänkt göra. Jag har frågan extra personer om de kan tänka sig att hjälpa mig med bil till hösten om River råkar ut för komplikationer om hon paras och blir dräktig.
Jag chockade Andreas med att säga att jag verkligt snart vill få igång företaget, oavsett min hälsa.

Men samtidigt har jag inte nog med energi ännu… Troligtvis pga blodbristen.
Men en sak har jag börjat med och kommer fortsätta så länge jag orkar.
Vid lunchtid ungefär tar jag River (och ibland Elven) på en lite längre promenad. En där River kan vara lös under kortare stundar så hon får springa av sig "vinterfläsket" och där vi kan träna "fritt följ" (gående i fotposition utan koppel). Är Elven med är det bara nöje och spring, med Elven i koppel då hon är lite för mycket spårhund och vill fara för långt innan mig, ibland till och med utan mig… Men då har jag börjat ta henne i långlina (ej spårlina) så hon får träna lite spår hon också, fast inte på riktigt.

Så, nu laddar jag bara upp mig för kvällens prövningar… Kursanmälningskväll på klubben då jag får veta i vilken (om någon) grupp jag behövs som hjälpinstruktör. Hoppas jag har energi nog till det…
Men hjälpa det ska jag. Hundliv hjälpte mig ur en sådan här ond cirkel tidigare, det ska hjälpa mig ur den här också…

Jag vill inte vara med längre! Jag vill bli naiv och blåögd!

Jag vill bara kunna vara, utan att behöva bekymra mig, utan att övertänka allt och dra med mig andra människor ner i mitt hål.
Jag vill kunna skratta och mena det. Jag vill våga möta världen igen med styrka.

Nu är jag påväg ner igen, men jag försöker hålla mig uppe. Försöker kämpa mig fram från under täcket, ut ur mitt skal igen. Men ska jag våga? Vem möter jag? Vill de mig illa eller vill de mig väl?

Jag har en fruktansvärt dålig dag idag. Min rygg har börjat tjorva igen och jag har rejält ont. Jag har dessutom sagt åt mig själv att detta är en medicinfri dag. Vill inte att kroppen ska bli beroende av skiten och då tar jag hellre smärta än att bli beroende och måsta gå igenom någon form av avvänjning. Jag äter aldrig smärtstillande mer än en vecka om det inte gör så ont att jag inte kan göra det jag måste. Fick kraftiga migränanfall efter tandhistorien och behövde äta medicin för det tre dagar extra. Det blev smärtstillande över en vecka till slut, men idag verkar vara en dag då jag klarar mig utan.

Men att faktiskt ha ont i ryggen och vara nere är inte en bra kombination om man ska fungera. Jag har redan skickat mail jag ångrar att jag skickade och skällt på Andreas för ingenting. Mitt dåliga samvete stör mig och så blir jag mer ledsen.

Jag har fått mera spam än vanligt på söndagar och det stör mig gruvligt. Hittills jag jag hunnit vinna 16 miljoner dollar tre gånger idag och fått några fria visum till USA. "Du behöver bara lämna oss ditt VISAkortsnmmer". Hur dum tror de jag är?
Jag brukar vanligtvis inte få något spam på söndagar. Vilodagen typ.

Nä, återgår till House värld.

Dessvärre har det jag hoppades absolut aldrig mer skulle hända hänt. Jag har gått ner mig i depression igen.
Det var Andreas som under helgen i ett av min utbrott (tårar och hårda ord) frågade rakt ut om det var det. Jag förnekade som vanligt. Men sedan började jag tänka. Jag gråter mycket nu, oroar mig för allt, inte bara det som bekymrar mig vanligtvis, utan allt är numera bekymmer. Även det jag har att se fram emot och vara glad över bekymrar mig.
Jag bekymrar mig över hur jag i juni ska ta mig till hundutställningar och lydnadstävlingar, redan nu.
Jag blir moster igen om ca en månad och det oroar mig, i alla fall förlossningen. Sedan jag började läsa om hundavel så vet jag att komplikationen kan ske, och så klart så tror jag att det värsta ska hända…

Jag försöker att inte tänka utan sysselsätta tankarna med annat. Jag uppdaterar hemsidor och försöker jobba, och samtidigt bekymrar jag mig för vad jag ska göra när väl är klar och skjuter upp att lägga upp saker för då har jag ju inget att göra.

Samtidigt har jag dåligt mer energi, men kan inte sova mig till energi, för somna kan jag inte, för mycket tankar är ivägen.
Jag skulle vilja springa ut och hälsa på folk men oroar mig att bryta ihop någon annanstans än hemma. Jag vill inte belasta andra med det här, för det är nog tungt för mig själv. Vill inte dra ner fler i min grop.

Älskade Andreas kämpar. Kan inte förstå hur han orkar. Han försöker att få mig att må bra.

Träffar man på mig ute någonstans och jag verkar ok eller kanske till och med som vanligt beror det på timmar av uppladdning. Jag lämnar inte lägenheten om jag inte mentalt stärkt mig innan och sedan när jag är hemma tar orken bara slut. Frågar någon hur det går hinner jag inte ens tänka innan orden "Det knallar på" lämnar min mun, det är vid det här laget ett automatsvar, och ren lögn.
Skrattar jag så är det för att stängt av huvudet en stund, tänker inte längre.

Det är bara att kämpa sig upp igen. Jag gissar att det blir genom att begrava mig i något projekt igen. Fast vad det blir den här gången har jag ingen aning om.
Söker hjälp gör jag inte. Minnen av misslyckanden tidigare gör ännu ont.

Mitt inre är i uppror, jag vill inte vara i närheten av människor längre. Jag mår riktigt dåligt och därför flyr jag…

Jag vill komma i balans igen. Jag vill kunna skratta till tårarna rinner, inte gråta för att sedan hjälplöst börja skratta för jag inte vet var mitt liv är påväg. Jag vill känna mig lugn, jag vill ladda om. Jag vill inte okontrollerat få en ångestattack till och känna mig totalt hjälplös.

Jag flyr, till det stället där jag kan vara mig själv. Där jag och hundarna kan finna lugn och trygghet igen.

Den älskade stugan.

Det betyder inget internet på ett tag, det kanske är det bästa. Bara få vara jag, utan murar, utan mask… Utan bekymmer.
Vi hörs igen när jag är pigg och kry igen.

Ifall jag nu har GAD så kan man säga att jag just nu är inne i krisberedskap… Jag kommer nog inte vara kontaktbar till efter operationen den 14:e beroende på vad som händer den närmsta veckan.

Allt kommer hädanefter vara förändrat, hur allt än går. Och jag är rädd…

Nu är mina tankar att skriva ett inlägg jag tänkt skriva ett tag, men som jag inte kommit mig för att göra, för jag vet inte om det är för personligt eller inte. Jag ska i alla fall göra ett försök.

Jag är en väldigt otrygg människa. Jag behöver ha framtiden planerad för att må bra. Jag behöver veta precis hur morgondagen blir för att jag ska vara en lugn och harmonisk människa.
Lugn och harmonisk är förresten det sista man kan kalla mig. Jag kan väll ha norrlänningarnas lugn då och då, men harmoni har jag sällan upplevt.

Just för att jag hela tiden behöver kontrollen över vardagen, är jag nog en ganska krävande människa att leva med. Blir inte dagen som jag planerat blir mitt humör ojämnt på sekunden, och det kan resultera i allt från ilska till dysterhet och ledsamhet.

Nu verkar det ha förvärrats också av den stundande operationen av min visdomstand. Jag är riktigt nervös hela tiden fast det är 20 dagar kvar, och jag har känt av oron och nervositeten säkert 20 dagar redan. Jag bryter ihop och grinar för ingenting och allting, jag blir arg för minsta lilla, jag tar illa upp för saker som inte ens har med mig att göra, jag är extra känslig helt enkelt.

Andreas surfade runt på nätet en natt för någon vecka sedan, och han sprang på något. En sida som handlade om GAD (generaliserad ångestsyndrom). Han visade den för mig morgonen efter och bad mig läsa det. Såklart tog jag illa upp, "det är inget fel med mig!" men så började jag läsa och sätta mig in i det, och jag började fundera, att det kanske var något som inte stämde med mig.

Jag tar stress ganska ok tror jag, jag är i alla fall kall och klartänkt i vissa situationer som är stressande för andra. Men däremot så blir jag stressad om jag inte vet vad som kommer att hända.
Jag oroar mig ofta, för det mesta faktiskt. Oroar mig för framtiden, för morgondagen, för om jag sårat människor omedvetet eftersom jag själv tar ganska illa upp för saker som inte ens berör mig.
Jag har huvudvärk ofta, jag är rädd och orolig, jag känner vanmakt, jag blir lätt irriterad och har svårt att sova periodvis. Det är lite för mycket från den texten som passar in…
Vad jag däremot inte har är koncentrationssvårigheter.

Jag gjorde ett försök att inte ge mig tid att tänka på stundande tandläkarbesök genom att sätta mig själv i arbete med olika projekt. Hemsidor, lydnadsträning med River, research om Macdator, inventering på djuraffären, läsande av böcker mm…
Och jag mår bättre när jag gjort det, men jag kan fortfarande inte slappna av när jag inte jobbat mig tokslut. Jag får inte sova pga mina tankar på lugnande medel och skalpeller.

Ifall jag nu har GAD så har jag nog en lättare form. För jag låter inte min oro ta över hela mitt liv men att mista mamma var nog den händelse som orsakade det, för jag tror inte det finns i familjen sedan tidigare.

Jag blir livrädd att jag ska förlora människor nära mig för att jag är såhär, jag vill ändra på mig, och nu har jag gjort ett försök och sett resultat. Frågan är bara om min kamp kan skada på något sätt. Ifall jag försöker ockupera mina tankar för mycket och blir utbränd eller något.
En diagnos verkar jag inte kunna få pga min ålder. Men vetskapen kan kanske hjälpa en bit på vägen.

Jag har påverkats verkligt mycket av denna visdomstands-historia. Jag är till och med så skadad att jag knappt klarar av att gå in på thesims2.se… Varför?
Det kommer ett nytt expansionspaket (Freetime) till The Sims 2 den 28:e februari och de har en nedräkning till då på hemsidan. Jag vet att jag ska till tandläkaren den 14:e, alltså 14 dagar innan detta expansionspaket kommer ut. När jag ser nedräkningen på thesims2.se så sätter hjärnan med en gång igång att räkna hur många dagar det är kvar till operationen.
Idag exempelvis är det 46 dagar kvar till den 28:e… alltså 46-14, 32 dagar kvar till operationen.
detta är ändå min första operation. Jag har i och för sig fått ett födelsemärke utskuret en gång. Men då kunde jag inte se vad som hände eftersom det var på halsen/nacken, i hårfästet.
Men nu så är det en operation i ansiktet typ. Jag kommer ha en jäkla duk över huvudet och inte ha koll på vad som händer, men veta att det är en massa knivar och bängel i munnen, bara decimetern från ögonen.
Jag ska erkänna att jag nu, redan 32 dagar innan är livrädd!

Då är det tur att jag har saker att göra. Jag har elven.nu, jag har kennel-anthems.com och jag har jokkmokksbhk.se att pyssla med. Jag hinner inte tänka så mycket.

Fast jag är också lite fundersam. Hur många dagar efter operationen kommer jag ha ont och tvingas gå på värktabletter? Det händer nämligen så mycket under dagarna runtomkring.
Nit Noys-kennel väntar Australian Shepherd valpar 15-16.
Jokkmokks brukshundklub har utställning för brukshundarna den 16:e…
Och jag kommer nog ligga nerbäddad i sängen och ha ont…