Elven.nu

Har någon en bil att låna oss på fredagkväll eller lördagmorgon om den går att få till Porjus.
Som det är nu så har jag betalat 900 kronor för en utställning jag inte tar mig till! Och när man inte har pengar i dagsläget så känns det som ett jävla slöseri om man inte tar sig dit…

Jag far till Porjus (med buss) på fredagkväll för att få vara med Theo lite.
Vi är så klart tillbaka på lördag eftermiddag.

Snälla, om någon kan hjälpa kommer jag vara evigt tacksam…

EDIT: Kommer inte bli en bra dag imorgon om jag ska vara på det här humöret i affären hela dagen… Bäst att gå och bada hundarna…

Jag hatar dagens sjukvård, för det blir aldrig så som man hoppas. När mamma fanns var det alltid så lätt. Man prioriterades lite, eller man fick en tid hos läkare i alla fall.
Sedan jag sfter mammas död blev sviken upprepade gånger av vården försöker jag fixa det själv, i den mån jag kan.
Men när det inte går längre, när någon annan måste skriva på något för att man ska kunna gå vidare, det bär mig emot att ens lyfta luren. Och när man väl gör det blir man sviken, igen.
Jag vet inte om jag orkar ha ont längre. Jag har ju försökt med allt jag själv kan nu för att få bort migränen och värken i axlar och rygg. Och när jag väl sträcker mig efter hjälpen så händer ingenting.
Jag vägrar vara en av dem som ringer för att påminna om att de skulle ringa upp. Som ringer 10-15 gånger bara för att få svar. Jag är inte sådan, inte med mig själv. Är det däremot mina älskade vovvar, då ger jag mig inte.
Jag orkar inte försöka igen ännu. Nu får jag ha ont ett tag till. Det spelar ju ändå ingen roll…

Jag var förvarnad, och ändå reagerar jag med tårar och obehagskänslor. Jag vet att jag kommer att vara ensamen mycket närmasta tiden, men jag hatar det ju. Är ensammen nu, och kan inte sova bara för det. Annars skulle jag försöka sova bort tiden. Men det är omöjligt…
Hatar mitt huvud den senaste tiden. Är det inte tankarna som spökar så är det migränen. en senaste månaden har jag haft tre ordentliga anfall, annars har jag tre anfall på sex månader. Kanske är dags att ringa och be dem reda ut min migrän så jag kan få en medicin som passar mig.

Jag kan konsten att älta. Jag kan ångra saker jag sa eller gjorde för flera veckor sedan.
Detta medför att jag ibland kan få lite panikkänslor för att jag gjort/sagt saker jag ångrar. Jag går runt och oroar mig, kanske helt i onödan, men vågar inte göra annat. Jag måste ju lära mig att hålla munnen eller tänka före eller något för att förhindra att det händer igen, därför ältar jag.
Men mår jag bra att gå runt och fundera? Det kan jag inte påstå.
Jag ältar just nu, på många saker. Jag var trött vid några tillfällen, och jag kände mig lite pressad och tror inte jag uttryckte mig bra vid några andra.
Jag hoppas nästan jag glömer dessa snart, men jag tror det blir svårt. Måste försöka sysselsätta mig den närmaste dagaren så jag inte försöker fixa allt och gör det ännu värre…

Har nu sovit i vardagsrummet för andra natten… Har inte lika ont som när jag vaknade igår, tror jag behövde sova på något hårdare än madrassen från huset. Andreas fick sova på den medan jag sov på bäddmadrassen. Jag gör allt för att Elven ska bli frisk, om jag så får offra några nätters sömn tills hon läkt och kan börja hoppa själv.

Hon ser dock mycket bättre ut nu, det har inte kommit något var under natten så hon verkar bli bättre. Och medicinen går ner utan större problem.
Hon gnäller fortfarande då och då, men vi tror det är för att vi ska tycke synd om henne för att hon måste ha tratt på sig. Men hon är så söt i den så vi bryr oss inte. Är orolig att hon kommer bli rastlös snart, vet inte riktigt vad man kan hitta på om hon skulle bli det… Måste vara något hon kan göra med tratten på för hon vill tvätta sig ganska mycket ännu… Något tips?

Om jag trodde jag skulle få mer sömn inatt hade jag rätt. Men gott har jag inte sovit.
Jag ligger på en madrass på vardagsrumsgolvet, för att tjejen inte ska försöka hoppa och studsa upp och ner från sängen.

Hon var ganska pigg och kry när vi kom hem med henne igår. Det var väl vid två, tre någon gång.
Men ju mer det gick av kvällen, desto gnälligare och jobbigare blev hon. Mycket troligt för att det var obehagligt att ligga med tratten, men jag har en känsla av att det smärtstillande släppte också.

Hon har det bra i alla fall. Vi sköter om henne och försöker få henne att förstå att vi bara vill henne väl.
Nu har hon fått nya smärtstillande och lite andra mediciner, hoppas hon kan lägga sig och sova snart.

Trodde jag kunde sova men tji fick jag.
Somnade där vid elva bara för att vakna, klarvaken klockan ett.

Så jag har suttit och uppdaterat Elven-sidorna. Har inte varit riktigt nöjd med elvens huvudsida och undersidan om henne som valp. Men nu ser det bättre ut, i alla fall klockan två på natten, hoppas det ser lika bra ut imorgon…

Har så klart uppdaterat avelssidan också. Läget har ju ändrats ytterligaren en gång så det är bara att göra det som måste göras, med en gång…

Paniken var ett faktum, det kunde inte vara så! Det fick inte vara så!
Iväg till Kerstin. "Snälla, titta! Elven är sjuk! Kan det vara livmoderinflammation?" Tog tempen…
Jag fick numret, jag ringde. Djursjukhuset Sunderbyn…
Fick en tid, väntan någon timme. Stannade hos Kerstin bara för att tänka på något annat. Tack Kerstin!
Det blev inte mycket tid att slå ihjäl när jag väl kom hem. Fick iväg de viktiga mailen, fick till och med svar. Så for vi…
Lång väg, men Kerstin och jag pratade mycket… Tack Kerstin!
Väl där, undersökning, tempen, röntgen och ultraljud och blodprov.

Två val…
1. Ta bort den, lämna Elven över natten… Det mest rekommenderade.
2. Åka hem, med hund, och en kraftig kur antibiotika, för att sedan komma tillbaka för att se att det blivit bättre. Med stor chans att det kommer tillbaka senare.
Så kom provsvaren. De vita blodkropparna var många, vilket tydde på en kraftig infektion i kroppen…

Mitt val.
Elven fick stanna, ta bort det dåligt. Inga valpar, inte den här gången, aldrig någonsin efter min ögonsten.
Vi åkte…

Tårar fanns där, hela tiden, från morgon till…
Telefonsamtalet!
Antibiotika hade aldrig funkat. Den var för inflammerad, full av var, av farlig färg.
Jag gjorde rätt val.
Elven är vaken, mår bra. Det är huvudsaken, min älskling mår bra! Hon lever!

Tack Kerstin! För hjälp när du knappt vaknat. För skjuts när jag inte viste var jag skulle. För stöd hela vägen. Tack… Det betydde mycket.

Tack ni alla som jag pratat med. Som beklagat men sett ljuspunkterna i det hela. Det var ett hårt test för mig men nu sitter jag här och saknar min hund. Troligen kommer hon hem imorgon, bara hon inte fått feber…

Nu är jag någorlunda lugn, men det är tomt i lägenheten. Jag hör tassande steg, vänder mig om, och kommer på att hon inte är här. Men hon kommer vara det i framtiden! Det är huvudsaken!

Jag är en sådan människa som ofta har för stora förväntningar på saker, den här helgen är en sådan…
Har sett fram emot att fara någon vecka nu, helt enkelt för att jag tycker det är skoj att fara på hundutställning. Jag älskar stämningen, så länge det är de snälla människorna man sitter vid och inte de som far dit bara för att kritisera de andras hundar. Älskar också människorna med stor erfarenhet at utställningar, som ger en tips och råd, de vill verkligen bara att det är en trevlig upplevelse för en som är ganska så ny på området.

Den här utställningen har jag velat fara på många gånger, men jag har inte velat belasta någon annan som inte är utställare att fara. Det är nog ganska tråkigt för en som inte är van eller har intresse för det.
Men iår finns chansen… Vi har en bil till förfogande, pappas och han kan betala bränslet så det behöver vi inte heller oroa oss för.
Och så nu, mitt i natten kommer känslan jag börjat få senaste tiden. Förväntar jag mig för mycket? De andra jag släpar med är ju inte intresserade, de kommer att ledsna och jag kommer inte ha tålamod att vara där med sådana som suckar och skruvar på sig. så jag kommer med stor säkerhet inte besöka BIS-ringen när de utser hela utställningens vackraste hund, den här officiella tävlingen heller…

Men helgen är ju inte bara utställningen och jag funderar redan nu om resten är en så bra idé det heller. Och det har hittills gått tre och en halv timme på lördagen.

Blir helgen lång eller kort? Blir jag ledsen och besviken eller kan jag njuta?
Som om det inte var nog att bekymra sig om med nyheterna jag fick tidigare i veckan. Hemliga än så länge men bestämma mig kan jag inte… Ni kanske får veta det om någon vecka, kanske inte, det beror på hur allt blir, och om jag hinner bestämma mig i tid.

Ja, jag kan inte göra annat… När jag förstör min närmsta framtid på tre sekunder.
Jag var nere och skulle försöka få Elven upp på gungan igen. Hon ramlade ner igår, rakt in i ett hopphinder. Hon gick på egen hand upp på den då jag inte såg, och jag vände mig om och spg henne hoppa av den då den började vippa. in i ett hopphindder jag just skulle flytta… Blev sedan avbryten i träningen av människor som bettede sig underligt så elven blev misstänksam. Då gick vi hem…
Idag ville hon inte gå upp på bommen heller så jag var lite bekymrad. Och då blev jag avbruten igen. Det kom en bil med husvagn och ville parkera på banan såm ännu inte blivit rensad på asfalt. Jag trodde det var turister.. men så var inte fallet. De var deltagare i lydnadstävlingen som är i helgen. Var jag otrevlig? Jag vet inte. Men det känns som om jag just tappade allt som jag jobbat upp i klubben. Jag har varit hjälpsam i den mån jag kan och försökt att inte reta upp folk. Nu har jag väl det, det känns då som det.
Är ju bara en HundUngdom, jag räknas ju inte, fick jag höra förra veckan. Och nu har jag gett klubben ett dåligt ansikte. Helvete.