Elven.nu

Fullt schema men energin räcker inte.
Är inne i en trött period igen. Orken räcker inte riktigt till att sitta framför datorn, jag orkar knappt hålla upp en bok framför ansiktet.
Helgen har gått åt att vila, och jag är ännu trött och orkeslös. Jag tror inte mitt blodvärde är så högt som jag önskar, men det får jag se nästa vecka. Jag kom nämligen på att allt läkaren ville veta var mitt blodvärde, och det kan de kolla i labbet i Jokkmokk. De är inte påverkade av strejken…

Men samtidigt som jag inte orkar lär jag mig lite. Jag läser som vanligt på om hundvärlden och min ringsekreterarutbildning blir inte lidande av den här orkeslösa perioder. Frågan är hur snabbt jag blir klar med elev och aspiranttjänstgöringen, jag skulle ju vilja bli klar så snart det bara går.

Men då vet ni varför jag är lite tyst, och lite trög att svara på mail mm…

Igår morse vaknade jag avslappnad och lugn inför allt som kunde tänkas komma. Jag beslutade att det var på tiden att ta tag i allt som behövs få gjort och oavsett hur mina prover såg ut ska jag inte bara sitta och vänta på att de ska bli bra, jag ska göra saker!
Det var så skönt att känna mitt inre lugnt och stilla, inte många tråkiga tankar nära, så jag orde ju ha anat att något var påväg. Allt kan ju inte bara över en natt vända åt det bättre.

Jag tog beslutat att inte gå någon kurs hos Brukshundklubben den här våren, utan jag ska istället försöka vara hjälpinstruktör som förberedande för när jag själv blir utbildad. Jag har nämligen tidigare tipsats om att göra så, vara vid sidan om och hjälpa till och det älskar jag ju att göra…
Så ikväll får jag veta vilken kurs jag ska hjälpa på.

Men efter lunch rasade allt igen, pga dåliga nyheter och mitt inre gick in i kris-läge. Jag var beredd att fly, och jag försökte också. Men Andreas fångade mig. Sådan panikångest som attacken igår har jag aldrig haft, eller så har jag förträngt det. Sådan ren och skär panik och hjälplöshet som jag kände då… jag är ännu skakad.
Jag försökte ta mig samman, men tårarna rann konstant i tre-fyra timmar.
Så, resten av gårdagen är som i en dimma idag.

Idag är jag bara lite rädd för framtiden. Det är lite värre än den känsla av bekymmer som jag alltid bär med mig.
Men jag vågar se framåt. Jag tar tag i saker jag tänkt göra. Jag har frågan extra personer om de kan tänka sig att hjälpa mig med bil till hösten om River råkar ut för komplikationer om hon paras och blir dräktig.
Jag chockade Andreas med att säga att jag verkligt snart vill få igång företaget, oavsett min hälsa.

Men samtidigt har jag inte nog med energi ännu… Troligtvis pga blodbristen.
Men en sak har jag börjat med och kommer fortsätta så länge jag orkar.
Vid lunchtid ungefär tar jag River (och ibland Elven) på en lite längre promenad. En där River kan vara lös under kortare stundar så hon får springa av sig "vinterfläsket" och där vi kan träna "fritt följ" (gående i fotposition utan koppel). Är Elven med är det bara nöje och spring, med Elven i koppel då hon är lite för mycket spårhund och vill fara för långt innan mig, ibland till och med utan mig… Men då har jag börjat ta henne i långlina (ej spårlina) så hon får träna lite spår hon också, fast inte på riktigt.

Så, nu laddar jag bara upp mig för kvällens prövningar… Kursanmälningskväll på klubben då jag får veta i vilken (om någon) grupp jag behövs som hjälpinstruktör. Hoppas jag har energi nog till det…
Men hjälpa det ska jag. Hundliv hjälpte mig ur en sådan här ond cirkel tidigare, det ska hjälpa mig ur den här också…

Det är helt klart en underlig känsla som är med mig hela tiden just nu. Jag är hela tiden trött och orkar knappt upp ur sängen. Energin räcker knappt till för något så enkelt och nödvändigt om att äta. Men jag vet ju att jag måste äta när jag tar järnet så jag gör det, men utan någon matlust.

Men jag har räknat ut varför tröttheten kommit. Dels så har ju dosen järn ökat och ställer till kroppen. Dels kan det vara en ny förkylning som är påväg. Men det kan också bero på den enkla saken som vår. Snömöglet gör sig synligt och ställer till det för min kropp. Den drar helt enkelt mer energi än tidigare.

Jag har gått ner ett halvt kilo till. Men på min syster Malins order så försöker jag koppla bort min viktminskning ett tag. Min kropp drar mycket energi just nu, så att lägga på sig är svårt och oavsett hur onyttigt jag äter lägger jag inte på mig, mina oexisterande förråd töms mer och mer istället. Och då ser jag ju ut som jag gör.
När jag ser mig själv i spegeln blir jag chockad. Jag vågar knappt titta på mina händer längre, just för att de är rent utsagt beniga. Mitt hår är matt och tråkigt och tovar sig så mycket lättare nu än för tre månader sedan. Mina hatade sk "ridbyxelår" minskar men är inte borta ännu. Jag är inte alls nöjd med mitt utseende. Men jag ska bry mig mindre hädanefter.

Idag ligger en resa till Porjus på schemat. Jag ska trimma Theo lite, göra honom vårfin. Och när jag kommer hem väntar väl en bok vid sängen, för jag lär väl inte orka annat.