Elven.nu

Igår morse vaknade jag avslappnad och lugn inför allt som kunde tänkas komma. Jag beslutade att det var på tiden att ta tag i allt som behövs få gjort och oavsett hur mina prover såg ut ska jag inte bara sitta och vänta på att de ska bli bra, jag ska göra saker!
Det var så skönt att känna mitt inre lugnt och stilla, inte många tråkiga tankar nära, så jag orde ju ha anat att något var påväg. Allt kan ju inte bara över en natt vända åt det bättre.

Jag tog beslutat att inte gå någon kurs hos Brukshundklubben den här våren, utan jag ska istället försöka vara hjälpinstruktör som förberedande för när jag själv blir utbildad. Jag har nämligen tidigare tipsats om att göra så, vara vid sidan om och hjälpa till och det älskar jag ju att göra…
Så ikväll får jag veta vilken kurs jag ska hjälpa på.

Men efter lunch rasade allt igen, pga dåliga nyheter och mitt inre gick in i kris-läge. Jag var beredd att fly, och jag försökte också. Men Andreas fångade mig. Sådan panikångest som attacken igår har jag aldrig haft, eller så har jag förträngt det. Sådan ren och skär panik och hjälplöshet som jag kände då… jag är ännu skakad.
Jag försökte ta mig samman, men tårarna rann konstant i tre-fyra timmar.
Så, resten av gårdagen är som i en dimma idag.

Idag är jag bara lite rädd för framtiden. Det är lite värre än den känsla av bekymmer som jag alltid bär med mig.
Men jag vågar se framåt. Jag tar tag i saker jag tänkt göra. Jag har frågan extra personer om de kan tänka sig att hjälpa mig med bil till hösten om River råkar ut för komplikationer om hon paras och blir dräktig.
Jag chockade Andreas med att säga att jag verkligt snart vill få igång företaget, oavsett min hälsa.

Men samtidigt har jag inte nog med energi ännu… Troligtvis pga blodbristen.
Men en sak har jag börjat med och kommer fortsätta så länge jag orkar.
Vid lunchtid ungefär tar jag River (och ibland Elven) på en lite längre promenad. En där River kan vara lös under kortare stundar så hon får springa av sig "vinterfläsket" och där vi kan träna "fritt följ" (gående i fotposition utan koppel). Är Elven med är det bara nöje och spring, med Elven i koppel då hon är lite för mycket spårhund och vill fara för långt innan mig, ibland till och med utan mig… Men då har jag börjat ta henne i långlina (ej spårlina) så hon får träna lite spår hon också, fast inte på riktigt.

Så, nu laddar jag bara upp mig för kvällens prövningar… Kursanmälningskväll på klubben då jag får veta i vilken (om någon) grupp jag behövs som hjälpinstruktör. Hoppas jag har energi nog till det…
Men hjälpa det ska jag. Hundliv hjälpte mig ur en sådan här ond cirkel tidigare, det ska hjälpa mig ur den här också…

Jag vill inte vara med längre! Jag vill bli naiv och blåögd!

Jag vill bara kunna vara, utan att behöva bekymra mig, utan att övertänka allt och dra med mig andra människor ner i mitt hål.
Jag vill kunna skratta och mena det. Jag vill våga möta världen igen med styrka.

Nu är jag påväg ner igen, men jag försöker hålla mig uppe. Försöker kämpa mig fram från under täcket, ut ur mitt skal igen. Men ska jag våga? Vem möter jag? Vill de mig illa eller vill de mig väl?

Jag mår mycket bättre, i alla fall nu på kvällen.
Nu önskar jag bara innerligt att jag fortfarande har vänner och bekanta kvar när detta väl är helt över.
Jag tror jag har förstört många bekantskaper under de här dagarna. Jag har inte varit en snäll människa.

Jag har kommit fram till att hela den här historien grundar i dålig självkänsla. Jag tror att jag förlorar mer än jag satsat, angående allt.

Just nu har jag bara ett riktigt dåligt samvete för hur jag bettet mig under den här perioden.

Jag har inte haft något kul att se fram emot, i alla fall inte vad jag ska se fram emot. Nu har jag hittat en sak att hålla fast vid…
Jag blir inom en månad moster igen…

Dessvärre har det jag hoppades absolut aldrig mer skulle hända hänt. Jag har gått ner mig i depression igen.
Det var Andreas som under helgen i ett av min utbrott (tårar och hårda ord) frågade rakt ut om det var det. Jag förnekade som vanligt. Men sedan började jag tänka. Jag gråter mycket nu, oroar mig för allt, inte bara det som bekymrar mig vanligtvis, utan allt är numera bekymmer. Även det jag har att se fram emot och vara glad över bekymrar mig.
Jag bekymrar mig över hur jag i juni ska ta mig till hundutställningar och lydnadstävlingar, redan nu.
Jag blir moster igen om ca en månad och det oroar mig, i alla fall förlossningen. Sedan jag började läsa om hundavel så vet jag att komplikationen kan ske, och så klart så tror jag att det värsta ska hända…

Jag försöker att inte tänka utan sysselsätta tankarna med annat. Jag uppdaterar hemsidor och försöker jobba, och samtidigt bekymrar jag mig för vad jag ska göra när väl är klar och skjuter upp att lägga upp saker för då har jag ju inget att göra.

Samtidigt har jag dåligt mer energi, men kan inte sova mig till energi, för somna kan jag inte, för mycket tankar är ivägen.
Jag skulle vilja springa ut och hälsa på folk men oroar mig att bryta ihop någon annanstans än hemma. Jag vill inte belasta andra med det här, för det är nog tungt för mig själv. Vill inte dra ner fler i min grop.

Älskade Andreas kämpar. Kan inte förstå hur han orkar. Han försöker att få mig att må bra.

Träffar man på mig ute någonstans och jag verkar ok eller kanske till och med som vanligt beror det på timmar av uppladdning. Jag lämnar inte lägenheten om jag inte mentalt stärkt mig innan och sedan när jag är hemma tar orken bara slut. Frågar någon hur det går hinner jag inte ens tänka innan orden "Det knallar på" lämnar min mun, det är vid det här laget ett automatsvar, och ren lögn.
Skrattar jag så är det för att stängt av huvudet en stund, tänker inte längre.

Det är bara att kämpa sig upp igen. Jag gissar att det blir genom att begrava mig i något projekt igen. Fast vad det blir den här gången har jag ingen aning om.
Söker hjälp gör jag inte. Minnen av misslyckanden tidigare gör ännu ont.