Elven.nu

Resan till stugan har gjort mig gott. Dygnet ät tillbaka på 24 timmar och jag får sova åtta timmar per natt utan att vakna av mig själv efter fem-sex.
Jag känner att energin kommer tillbaka, att inspirationen finns där trotts allt.

Undrar ni hur det gick på Armin (valpen som är kvar från A-kullen) på hans hjärtundersökning igår. Läs på Kennel Anthems nyhetssida. Han har fått en köpare och flyttar nästa vecka… Ett lyckligt slut får vi hoppas.
Tack Micke för att vi fick låna bilen!

Andreas är i Luleå idag. Piratparti-möte.
Hade själv velat fara till Luleå och hälsa på valpköpare, men då skulle vovvarna här hemma bli ensamma så länge, så jag stannar hemma och städar lite istället.

Igår morse vaknade jag avslappnad och lugn inför allt som kunde tänkas komma. Jag beslutade att det var på tiden att ta tag i allt som behövs få gjort och oavsett hur mina prover såg ut ska jag inte bara sitta och vänta på att de ska bli bra, jag ska göra saker!
Det var så skönt att känna mitt inre lugnt och stilla, inte många tråkiga tankar nära, så jag orde ju ha anat att något var påväg. Allt kan ju inte bara över en natt vända åt det bättre.

Jag tog beslutat att inte gå någon kurs hos Brukshundklubben den här våren, utan jag ska istället försöka vara hjälpinstruktör som förberedande för när jag själv blir utbildad. Jag har nämligen tidigare tipsats om att göra så, vara vid sidan om och hjälpa till och det älskar jag ju att göra…
Så ikväll får jag veta vilken kurs jag ska hjälpa på.

Men efter lunch rasade allt igen, pga dåliga nyheter och mitt inre gick in i kris-läge. Jag var beredd att fly, och jag försökte också. Men Andreas fångade mig. Sådan panikångest som attacken igår har jag aldrig haft, eller så har jag förträngt det. Sådan ren och skär panik och hjälplöshet som jag kände då… jag är ännu skakad.
Jag försökte ta mig samman, men tårarna rann konstant i tre-fyra timmar.
Så, resten av gårdagen är som i en dimma idag.

Idag är jag bara lite rädd för framtiden. Det är lite värre än den känsla av bekymmer som jag alltid bär med mig.
Men jag vågar se framåt. Jag tar tag i saker jag tänkt göra. Jag har frågan extra personer om de kan tänka sig att hjälpa mig med bil till hösten om River råkar ut för komplikationer om hon paras och blir dräktig.
Jag chockade Andreas med att säga att jag verkligt snart vill få igång företaget, oavsett min hälsa.

Men samtidigt har jag inte nog med energi ännu… Troligtvis pga blodbristen.
Men en sak har jag börjat med och kommer fortsätta så länge jag orkar.
Vid lunchtid ungefär tar jag River (och ibland Elven) på en lite längre promenad. En där River kan vara lös under kortare stundar så hon får springa av sig "vinterfläsket" och där vi kan träna "fritt följ" (gående i fotposition utan koppel). Är Elven med är det bara nöje och spring, med Elven i koppel då hon är lite för mycket spårhund och vill fara för långt innan mig, ibland till och med utan mig… Men då har jag börjat ta henne i långlina (ej spårlina) så hon får träna lite spår hon också, fast inte på riktigt.

Så, nu laddar jag bara upp mig för kvällens prövningar… Kursanmälningskväll på klubben då jag får veta i vilken (om någon) grupp jag behövs som hjälpinstruktör. Hoppas jag har energi nog till det…
Men hjälpa det ska jag. Hundliv hjälpte mig ur en sådan här ond cirkel tidigare, det ska hjälpa mig ur den här också…