Elven.nu

På en stund far jag iväg till Luleå med pappa, Andreas och svärfar. Pappa ska ut på äventyr och behövde skjuts så jag och Andreas passar på att åka med för att se lite annat en stund.
Elven ska också få följa med. Men jag är ingen djurplågare för det. Tro mig jag har en ovanligt kort lista på ställen jag vill, bara för att hon inte ska lida. Men det var egentligen inget alternativ att lämna henne hemma heller. Lägenheten får så dålig luft på dagarna och att lämna henne ensam i tio till tolv timmar kunder jag bara inte. Kommer hela tiden se till att någon är i bilen, och kunna ha någon dörr öppen så hon får svalka.

Har många ämnen jag skulle kunna filosofera om och skriva ner här, tror de skulle kunna bli lite småskojiga faktiskt. Men jag får se när jag kommer mig till att göra det.

Ha en bra dag, det ska jag se till att ha!

Under gårdagen var det skolavslutning i kyrkan, som traditionen säger. Och nej, det här inlägget kommer inte handla om Varför avslutningar sker i kyrkor runt om i Sverige… Det kommer nog mest att handla om hur stolt jag är!

När jag gick ut femman så var vår årskurs den första som skulle flyttas från Västra till Östra skolan ett år tidigare. Vi kallade oss själva försökskaninerna där ett tag har jag för mig.
Att vi var de första medförde att vi aldrig fick vara äldst på Västra, och de som var äldst fick göra en massa saker utspridda över året. Vi missade att vara lucia, att spela brännboll mot lärarna, bära fanorna på avslutningen mm.
Jag var upprörd över det, jag är det ännu…

Igår var det dags för min systerdotter Magdalena att sluta Västra skolan… Är jag så gammal?
I alla fall, hon var vald att bära en av fanorna! Och inte vilken fana som helst, utan den stora, tunga i mitten…
Marie ringde på morgonen och sa "tar du kameran?". Farligt kan jag säga. För jag tog det på allvar.
Bilderna blev suddiga och inte så bra men jag hade kompaktkameran också så jag hoppas på bättre bilder på den. Har ju alltid varit lite småkass på digitalkameran jag har.
Lite som en paparazzi var jag nog. Sprang framför tåget med barn med två kameror i händerna.
Men oj så det kändes i magen när hon kom först i tåget, i mitten, bärandes på en tung sak som jag knappt kan bära idag, skulle jag tro.
Därför vill jag lägga in en bild på henne idag. Hoppas hon inte blir arg!

Magdalena, skolavslutningen den 9/6-2006

Vill också gratulera Ida, Andreas kusin till studenten!

Det är en intensiv dag idag.
Först måste jag jobba idag och bli klar med en massa papper. De behövs innan i helgen och imorgon SKA jag vara ledig. Ska ju titta på systerdottern som får bära en av fanorna till kyrkan. Och så ska jag se studenterna, En av Andreas kusiner är ju sådan iår.
Jag måste vara klar med jobbet senast halv två, då jag klockan två ska vara hos tandläkaren. Inget mer om det… Hatar att gå till käftis, det gör ju alltid ont!
Sedan kommer jag att vägra gå ut från dörren, kommer ju att se ut som en bulldog under eftermiddagen, pga bedövningen…
Förhoppningsvis kommer svullnaden ha lagt sig till klockan sex då jag ska till parken och se studenterna gå till balen. Man vill ju se alla klänningarna. Imorgon har ju endel bytt till vita kläder.
Nä, nu ska jag borsta tänderna och knalla till jobbet och påbörja min stressade dag…

I onsdags så fick jag besök av min systerdotter Magdalena. Vi pratade valpar, film och internet. Fick då veta att hon hittat min hemsida/blogg via Lunarstorm och visat den för sin mor, min syster Marie. Ok, jag trodde min familj inte var intresserad av detta, blev glatt överraskad.
Och för bara en timme sedan, berättade min andra syster, Malin, att hon blivit visad till den av en arbetskamrat, som jag inte har en aning om hur hon hittat…

Jag skryter ju inte med en precis. Är nöjd med mitt snittbesökarantal på 20 personer per dag, ca åtta via direktsökning.

Kanske jag får några återkommande besökare som läser dagligen, kanske jag redan har någon sådan.
Det börjar kännas lite som ett pyramidspel… Vem i Jokkmokk hittar till bloggen härnäst och hur? Kommer personen berätta det för mig? Känner jag henne/honom? Är det en till i släkten?
To be continued…

Min syster, äger en häst. Han heter Striking och är bland de stiligaste hästar jag sett. Han har gått som stavare i Boden tidigare, tills han blev skadad och inte fick det mera. Så nu har min syster honom och han bor under vintern på Jokkmokks ridklubb.

Förra helgen skadade han sig i hoven, eller strax ovanför hoven. Han har troligen trampat sig i hagen.
Såret har inte läkt ännu men jag trodde ändå han hade det ok. Tills idag då jag ringde syster för att fråga om hon var hemma då jag tänkte hälsa på. Då sa hon att han igår fått kolik på söndagsmorgonen och att såret ännu varade. Jag gick till dem i alla fall för att hälsa på och ju längre jag var där, desto mer ville jag ner för att få se honom.
Insåg också att hästen jag mött i ridhuset på söndagen innan agilityn var en sjuk Striking. Tanken fanns inte ens i huvudet då så jag började må dåligt att jag inte känt igen honom. Han är ju den häst jag tycket bäst om, den enda jag känt någorlunda dessutom.

Hur det nu blev så följde jag med Marie till stallet när hon skulle ner för dagens sysslor. Han mådde ganska ok såg det ut som men han haltade när Marie hade honom i långlinan.

Jag fick dock känslan av att han kände igen mig. Har inte träffat honom så ofta på sistone men jag har så gott som varje gång haft något gott med mig. Inte idag och han blev nog lite småsur. Han sökte sig till min vänstra ficka där jag oftast har det goda, och när han inte hittade något gav han mig en lite högfärdig blick. Söta lilla buse…

Jag lägger upp en bild på honom så ni får se sötnosen, men den är från förra vintern.

Striking 2005-02-26 (foto av Andreas Viklund).

Så, jag kanske ska ta och skriva något när min blogg jag väntat på ett bra tag, äntligen är igång. Utseendet är inte klart ännu men det kommer väl när Andreas jobb är klara, förhoppningsvis blir den mera anpassad för mig under helgen eller nästa vecka.

Har heldag på jobbet imorgon men har tänkt hinna med lite barnkalas också, för min yngsta systerdotter. Pappa har fixat en spark åt henne och jag vet att hon kommer bli överlycklig över den, men bäst var nog det nya rummet, i det nya huset, på övervåningen! får väl se det imorgon.

Så, det var inte så mycket idag, men jag är inte van, tankarna vandrar iväg, fortare än jag kan skriva… och så väntar en Häxmästaren-bok på mig. Hoppas jag inte fastnar i den utan kan somna någorlunda tidigt när det blir lång dag imorgon. Ha det!