Elven.nu

Gårdagen igår var omtumlande.
Jag gav upp min envishet någon gång mitt i natten när jag inte kunnat sova. Jag insåg helt enkelt att jag nog inte skulle bli frisk av mig själv den här gången. Så klockan halv nio ringde jag till vårdcentralen och lämnade mitt telefonnummer och kring tio blev jag uppringd och fick en tid hos läkare klockan halv två.
Fast det var en mer omtumlande morgon. Jag hann ge upp hoppet på att de skulle ringa flera gånger. Jag var så mentalt utmattad att jag började grina för inget alls. Även fast febern gett sig mådde jag som om jag ännu hade feber. Kroppen är öm och känslig och jag är hela tiden trött och lättretlig.
Att ha feber fem dagar i rad slet rejält. Jag har förlorat 2,5 kilo under de dagarna och många känner nog inte igen mig riktigt om de ser mig. Mina kinder som jag faktiskt tyckte om med mitt utseende är nu nästan borta. Nu ser man ett tydligt kindben.
Muskelmassa i armar och ben har gått upp i rök. Kroppen har ätit upp sig själv och jag har hunnit fundera hur mycket hjärnan tagit stryk av det här. Jag har inga energireserver kvar någonstans och skulle min sjukdomstid bli mycket längre så tar jag nog kronisk skada.

Klockan ett gav sig jag och Andreas i alla fall iväg till vårdcentralen. Gående. Jag envisades.
Men det var när att jag inte kom fram. Jag var helt slut och höll på att svimma efter vägen. Och väl framme så gjorde jag det, liggande…
Jag kände ju att det var påväg. Det var därför jag kastade mig mot en vägg, sjönk ner mot den och lade mig på golvet och slocknade. Andreas fick hämta en rullstol för att jag skulle komma upp för trapporna.
Men jag fick träffa läkaren i alla fall. Och prover togs. Och det var inte lite prover heller. Det stacks med allt möjligt överallt.
Otroligt nog så hittade de ingen infektion som förkylningen ställt till, men min blodvärde var rejält lågt. Inte "Andreas i oktober-lågt" men inte långt därifrån. Men mitt blodtryck låg på min normala 105/70. Alltid stabilt där, hur mycket jag än tröttar ut mig.
Så dagen idag går ut på att vänta in provsvaren som skickats på analys. Och försöka äta upp mig igen. För jag tycker inte om att kroppen ser ut såhär. 45 kilo lätt är för lite! Blir jag sjuk igen har jag ju inga reserver att ta av, hur dåligt kommer jag må då?
Jag kan inte ha mina kläder längre, de trillar av mig! Mitt första mål blir 48 kilo, och sedan 50 när jag börjar bygga muskler i Porjus. Japp, jag har allt klart för mig redan! Men mina värden ska bli ok först, innan jag börjar träna.

I alla fall så släpptes jag iväg från vårdcentralen efter en och en halv timme. Då hade Andreas ringt pappa och frågat om han kunde hämta oss.
Älskade pappa, han blev lite chockad av att se mig som spöke. Sjukt grå om ansikte och läppar, med kindben men inte mycket annat. Och genast började pappas projekt att få mig frisk, genom att mata mig. Tråkigt nog har jag inte känt någon smak på mat de senaste fyra dagarna, men det bättrar sig förhoppningsvis snart.

Jag fick också under gårdagen lära mig hur mycket nässpray som är för mycket nässpray. Jag hade en dålig smak i munnen hela dagen fast kunde inte placera den eftersom jag egentligen inte känner smak. Tills jag insåg att smaken för en stund försvann när jag snöt mig… Jag har tagit enorma mängder för att få upp locket jag har över öronen, men det har inte hjälpt och jag gissar att det bara är att vänta ut det. De hittade ju inget fel i öronen igår, jag bad dem ju titta! Nu är bara frågan hur jag får bort nästäppan som jag har i näsan efter övenkonsumtionen av nässpray.
Jäkla tjorviga kropp!

Ett telefonsamtal med feberyra räckte. Jag gör inte om det… Och pengarna på mobilen är slut så jag kan inte skicka ett meddelande heller. Mail är väl det säkraste sättet att få tag i mig, för då kan jag svara under de få timmar då huvudet är klart.

För att informera lite om hur jag själv lägger upp de kommande dagarna.
-Har inte febern gått över till onsdag så hör jag av mig till läkare. Pappa har haft samma förkylning och var borta i en vecka, men blev helt återställd sedan. Jag har ju bara en lätt rethosta och lite nästäppa med ofärgat slem som övriga symtom på denna förkylning. Ser inte det som något allvarligt. Även fast feberna sällan är under 38°.
-Elven mår under omständigheterna bra, men… Fler blåmärken har hittats och även ett till sår (bara ett hudskrap men det har blött) på insidan av ena bakbenet. Troligen träffade även första utfallet där. Det blåmärke som förskräckte mig och Andreas igår var alldeles jämnsmed huggtandssågen och är troligen från den attackerande hundens tandrad, det är bara på ena sidan, men det är långt… Ända från uppe på nacken till alldeles framför frambenet.
Hade vi rakat henne hade vi nog sett mer blåmärken.

-Magdalena… Moster gör inte så mycket annat än att ligga i sängen och goas med hundarna. Du är jättevälkommen att hälsa på när jag blivit frisk och kanske lite roligare igen.
-Malin… Det verkar inte bättre än att jag inte ska få träffa min systerson samma månad som han föddes, men jag är väldigt nyfiken om han fått något namn ännu!
Vi planerar en annan Luleåresa snart, kanske vi kan matcha det till din födelsedag eller åtminstone nära den.
Madde… Det verkar inte meningen att jag ska få mig något kaffe närmsta veckan. Men jag håller tummarna att tentorna ska ha gått vägen.

Och alla andra… Tack för era krya på er meddelanden till både mig och Elven. Alla kramar till Elven framförs, om än inte så hårt.

…i alla fall på ett öra.

Förkylningen börjar äntligen släppa sitt tag om mig. Men jag hade lite panik under fredag-lördag när allt jag gjorde och sa gjorde ont.

Nu ska jag försöka ta nya tag och kämpa mig tillbaka till vardagen. Försöka få ordning på huvudet också.

Hålet efter tanden är ännu ganska stort och jag måste fortfarande tänka på vad jag äter. Makaroner går inte… Det far direkt i hålet och jag får själv skrapa ut det för vidare fräscht är det inte att ha mat liggande där.
Ris går förvånansvärt bra. Det har jag bra kontroll på i munnen och jag tuggar det på andra sidan och det far ingen annan stans än där jag sätter det.
Så, nu lever jag på ris!
Spelade inte så stor roll vad jag åt i helgen förresten. Inget smakade något.

Jag har ett dilemma… Jag fick igårkväll mail om att det i slutet av månaden är en papillonträff i Örnsköldsvik, och nu på morgonen ringde min far och sa att det kommer bli en släktmiddag bara kvällen före träffen. Vet inte hur jag sa göra.
Jag träffar inte hela släkten speciellt ofta, men jag känner nästan inget papillonfolk här i norr heller, och jag är ändå kontaktombud.
Åh, allt hade varit så mycket enklare om jag haft körkortet…

Jag har bara en sak att "säga" idag. Jag har aldrig varit så uttråkad i hela mitt liv.

Har blivit förkyld, och allt har satt sig i halsen. Det gör ont att till och med andas, så att prata är helt ur bilden.
Ser jag på TV kan jag inte skatta eller tala om för personerna hur korkade de är. Det har aldrig varit så tråkigt att titta på TV-serier tidigare. Så, nu är jag minst sagt uttråkad…

Tack och lov har jag inte några vita färgskiftningar i halsen som tyder på halsfluss. Utan allt är knallrött och sårigt, pga hosta istället.

Så, om jag får be mina vänner att inte ringa mig på telefon på några dagar, så skulle det vara guld värt.