Elven.nu

Livets berg och dalbana fortsätter jobba mot mig. Jag trodde jag var på god väg tillbaka när goda nyheter kom i måndags, men jag antar att allt inte kan vända på en femöring…
Jag har dålig sömn igen, som vanligt när jag har mina perioder av ångest. Och en allmän bristande energi tillsammans med osammanhängande och ojämn sömn ställer nog till livet för de flesta människor…

Jag gråter inte lika mycket som för en vecka sedan, men jag börjar tvivla att det lättar. Det är snarare lättare att fejka glädje när man är helt urgråten. Nu är jag spänd, vågar inte släppa hämningarna och paniken fri och oroar mig ständigt för vad som kommer hända när allt väl brister.

Till något roligare… Kennel Anthems hemsida är uppdaterad och omdesignad. Att gömma mig undan offentligheten en tid gav mig både inspiration och tid att ta mig an mitt hjärta av hemsidor. Hon är verkligen speciell, min kennel-sida. Och jag är riktigt nöjd, sånär som på några detaljer och den engelska delen har fått vänta. Men planen är att lägga in den engelska och fixa resten till helgen.

Är avis på de andra fem flockmedlemmarna som sover runt mig. Vill också få sova! Har så många åtaganden jag lovat göra och bara tyngden av vetskapen om det stjäl energi.
Har svårt att äta och dricka också. Vätskebrist gör sig gång på gång påmind.
Vad tråkigt inlägg det blev idag. Och jag som sagt att jag inte ska prata om min sviktande hälsa. Jag skyller på min sömnbrist…

Jag känner en intensiv motvilja till att gå ut just nu.
Det känns som om blickar följer mig vart jag går och att elakingar väntar runt hörnen. Väntar på att hoppa på mig, skrämma in mig i ett hörn och bränna mig för livet.

Är jag en människa som är svår att kommunicera med? Tar jag saker på så fel sätt ofta?
Jag vet ju redan att jag lätt tar åt mig…

Det är nu jag verkligen ser vilka som är mina vänner. Och jag tackar er som ännu vill ha med mig att göra och som kanske förstår mig lite ännu.

Förhoppningsvis känner jag mig bättre efter min lilla paus från Jokkmokk.

Tack alla underbara människor som skickat värmande meddelanden, även fast ni kanske inte har en aning om vad för ekorrhjul jag hamnat i.
Det hjälper att veta att människor står utanför det också, att ni ser mig som stark nog att klara mig igenom vad som helst.

Att åka söderut om tre veckor kommer nog att hjälpa. Att få se något annat en stund, och inte bara fundera när man går rutinpromenaderna på vilka som tänker illa saker om mina nära eller om mig. För jag fastnar i sådana tankar också.
Och så får jag ju med mig en underbar pälsboll hem!

Som ni kanske ser är elven.nu numera en brun-orange färg. Jag tyckte inte att bubbelgum-lila speglade min blogg riktigt, så jag gjorde den lite mer jordnära istället och jag älskar ju färgen på kennelhemsidan…
Och om ni inte ser det så är det skuggan av en papillon (River) uppe till vänster.

Det finns saker jag inte förstår. Saker som tar upp för mycket energi för att jag ska kunna ladda om och känna mig så frisk som min kropp faktiskt är.

För mig är min familj allt, och visst finns det säkert någon okänd hierarki eller så med hur jag skulle välja om det blir slitningar i min familjen. Men jag är osäker på hur pass mycket jag skulle gå ut med att det var slitningar, hur mycket jag skulle prata om det utåt. Nog skulle jag vilja ha vetat hur allt slutade innan jag år senare pratade om det, och då som en erfarenhet och inte bara för att.

Det verkar som om jag nu hamnat i en ond cirkel, och inte kommer ur den. För så fort jag försöker, så fort det börjar kännas säkert igen så blir jag brutalt inpetad i samma cirkel och tillsagd att stanna där. Och för varje gång jag blir inpetad igen, har jag svårare att ta mig ur.

Och det verkar som om min otur, min dåliga karma just nu, sprider sig och jag vill varna mina nära. Vad som helst åt det dåliga hållet kan hända under 2008… Snälla, akta er och försök förbereda er på allt!

Jag har tagit bort min användare på facebook, jag behöver inte bli påmind om hur lite vänner jag har i min egen ålder…

Dagen verkar bli en riktigt tung en. Vakande full av pessimism och tvivel. Och att då sedan fara och klistra på fejkleendet hela dagen, försöka göra sitt bästa, när allt jag kan oroa mig för att träffa folk jag inte vill springa på. Det finns risk för att humöret slår åt fel håll och all min uppbyggda ilska spränger fram, utan återvändo. Att allt jag har inom mig som gjort mig instabil de senaste fyra månaderna vill ut, jag känner hur det tränger, hur jag vill se slutet på det och veta hur framtiden blir.
Jag har valt min sida… Jag har valt min familj!

Kanske behöver jag ett miljöombyte. Kanske far jag till syster och systerson några dagar. Så snart ringsekreterarkursen är över.

Nä, på med de kritstreckade byxorna, byt identitet för en dag. Inte vara Johanna, utan bli "Johanna".
Bli den officiella sidan av mig själv. Le, prata så betydligt tydligare än vanligt, sträcka på mig, se folk i ögonen…
Måste ladda, måste klara dagen. Göra mitt bästa, se till att hundarna gör sitt bästa.

Nu kommer den… Min gömda styrka. Leendet kommer automatiskt, sinnena blir förstärkta, jag vet allt, kan allt.
Kom igen dag! Nu kör vi!

Nu är mina tankar att skriva ett inlägg jag tänkt skriva ett tag, men som jag inte kommit mig för att göra, för jag vet inte om det är för personligt eller inte. Jag ska i alla fall göra ett försök.

Jag är en väldigt otrygg människa. Jag behöver ha framtiden planerad för att må bra. Jag behöver veta precis hur morgondagen blir för att jag ska vara en lugn och harmonisk människa.
Lugn och harmonisk är förresten det sista man kan kalla mig. Jag kan väll ha norrlänningarnas lugn då och då, men harmoni har jag sällan upplevt.

Just för att jag hela tiden behöver kontrollen över vardagen, är jag nog en ganska krävande människa att leva med. Blir inte dagen som jag planerat blir mitt humör ojämnt på sekunden, och det kan resultera i allt från ilska till dysterhet och ledsamhet.

Nu verkar det ha förvärrats också av den stundande operationen av min visdomstand. Jag är riktigt nervös hela tiden fast det är 20 dagar kvar, och jag har känt av oron och nervositeten säkert 20 dagar redan. Jag bryter ihop och grinar för ingenting och allting, jag blir arg för minsta lilla, jag tar illa upp för saker som inte ens har med mig att göra, jag är extra känslig helt enkelt.

Andreas surfade runt på nätet en natt för någon vecka sedan, och han sprang på något. En sida som handlade om GAD (generaliserad ångestsyndrom). Han visade den för mig morgonen efter och bad mig läsa det. Såklart tog jag illa upp, "det är inget fel med mig!" men så började jag läsa och sätta mig in i det, och jag började fundera, att det kanske var något som inte stämde med mig.

Jag tar stress ganska ok tror jag, jag är i alla fall kall och klartänkt i vissa situationer som är stressande för andra. Men däremot så blir jag stressad om jag inte vet vad som kommer att hända.
Jag oroar mig ofta, för det mesta faktiskt. Oroar mig för framtiden, för morgondagen, för om jag sårat människor omedvetet eftersom jag själv tar ganska illa upp för saker som inte ens berör mig.
Jag har huvudvärk ofta, jag är rädd och orolig, jag känner vanmakt, jag blir lätt irriterad och har svårt att sova periodvis. Det är lite för mycket från den texten som passar in…
Vad jag däremot inte har är koncentrationssvårigheter.

Jag gjorde ett försök att inte ge mig tid att tänka på stundande tandläkarbesök genom att sätta mig själv i arbete med olika projekt. Hemsidor, lydnadsträning med River, research om Macdator, inventering på djuraffären, läsande av böcker mm…
Och jag mår bättre när jag gjort det, men jag kan fortfarande inte slappna av när jag inte jobbat mig tokslut. Jag får inte sova pga mina tankar på lugnande medel och skalpeller.

Ifall jag nu har GAD så har jag nog en lättare form. För jag låter inte min oro ta över hela mitt liv men att mista mamma var nog den händelse som orsakade det, för jag tror inte det finns i familjen sedan tidigare.

Jag blir livrädd att jag ska förlora människor nära mig för att jag är såhär, jag vill ändra på mig, och nu har jag gjort ett försök och sett resultat. Frågan är bara om min kamp kan skada på något sätt. Ifall jag försöker ockupera mina tankar för mycket och blir utbränd eller något.
En diagnos verkar jag inte kunna få pga min ålder. Men vetskapen kan kanske hjälpa en bit på vägen.

Ja, jag är en liten udda människa. Jag tycker att jag säger saker fel och att människor därför ser mig som konstig. För att jag säger saker för högt, för rätt på, med fel tonläge osv. Och jag grubblar på det, funderar sönder allt jag sagt och ångrar det bittert så ofta.
Jag kan nog verka bitter, fördomsfull, sur och elak när jag egentligen inte är det. Långt ifrån ibland. Och sådant är jobbigt, i alla fall för mig som upplever det.

Samtidigt när jag har det här tankarna, så kan jag hålla min mun, oftast. Och är riktigt duktig på det till och med. Men då lyssnar jag för mycket och tar åt mig av saker jag inte kan låta bli att i tankarna vela fixa. Jag funderar vilket svar jag egentligen skulle vilja ge, i det här fallet att det går att fixa om människor som de försökte göra något själv. Någon måste ju göra det, varför inte försöka det själv, eller i alla fall låta rätt människor veta vad de ska försöka göra.
Detta gör mig så irriterad, nästan arg, att andra ska fixa saker de inte vet om är efterfrågade.

Jaja, jag behövde nog skriva av mig.

Var på Julshowen i ridhuset idag och den var ganska bra, med tanke på omständigheterna.
Brukshundklubbens bidrag var underhållande, de gick väl inte som tänkt, men mer säger jag inte.
Striking var på bra humör och var riktigt goo idag. Mycket gull och kel fick jag, till och med en puss! Älskade lilla pålle!
Fick en puss av Sigge också, Carolas flat retrever, han är så mysig och glad kille.

Tack och lov, att tänka på dem fick mig på bättre humör.

Jag kan konsten att älta. Jag kan ångra saker jag sa eller gjorde för flera veckor sedan.
Detta medför att jag ibland kan få lite panikkänslor för att jag gjort/sagt saker jag ångrar. Jag går runt och oroar mig, kanske helt i onödan, men vågar inte göra annat. Jag måste ju lära mig att hålla munnen eller tänka före eller något för att förhindra att det händer igen, därför ältar jag.
Men mår jag bra att gå runt och fundera? Det kan jag inte påstå.
Jag ältar just nu, på många saker. Jag var trött vid några tillfällen, och jag kände mig lite pressad och tror inte jag uttryckte mig bra vid några andra.
Jag hoppas nästan jag glömer dessa snart, men jag tror det blir svårt. Måste försöka sysselsätta mig den närmaste dagaren så jag inte försöker fixa allt och gör det ännu värre…