Elven.nu

Jag har fruktansvärt dåligt samvete just nu. Har haft det hela eftermiddagen och kvällen.
Min hund, Theo, som samägs och bor med svärfar har varit hängig i ett par dagar. Har inte trott att det varit så allvarligt. Att han haft en släng av vintersjuka som också går hos både hundar och människor (både kräk och skitsjukan gör det).
Idag var svärfar så orolig att han kom in så jag fick titta på Theo… Trodde det kunde vara fulla eller inflammerade analsäckar, men, det var något värre…
På något sätt har han fått ett jättefult, väldigt inflammerat sår i ändan, men inte alls där analsäckarna är. Det var varigt och Theo var allmänpåverkad och hade feber. Och ont!
Efter rådgivning med jourveterinären hos Djursjukhuset Gammelstad tvättade jag såret rent (och det tog sin lilla tid) och så fick han smärtstillande som jag haft hemma sedan en sjukdom på annan hund.
Han har mått lite bättre mot kvällsidan rapporterar svärfar och imorgon kommer den lokala veterinären kontaktas som kan kolla hur behandling ska fortsätta…

Men jag kan inte låta bli att älta… Theo har ju varit hängig (troligtvis pga febern) i några dagar… Hur har JAG kunnat låta honom lida så länge? Hur har JAG kunnat tycka att "det är nog inte något farligt" när svärfar låtit så orolig?
Magen vrider sig på mig, jag lider med min lilla kille…
Hur han har fått såret vet vi inte. Om det har att göra med analsäckarna ändå, att han släpat ändan efter sig och skrapat upp ett sår…

Som om mitt dåliga samvete inte vore nog ha jag en äckligt hård migrän. Datorskärmen är på den lägsta ljusinställningen och jag sitter i ett mörklagt rum.
Men sova… Det kan jag inte, och medicinen ville så klart inte verka fullt ut den här gången. Så delar av huvudvärken är kvar, likaså illamåendet och ljuskänsligheten. Tur att det är natt och så många ljud inte förekommer heller… Då hade jag väl kvidit under kudden också. Det är väl mitt straff.