Elven.nu

Ja, jag är en liten udda människa. Jag tycker att jag säger saker fel och att människor därför ser mig som konstig. För att jag säger saker för högt, för rätt på, med fel tonläge osv. Och jag grubblar på det, funderar sönder allt jag sagt och ångrar det bittert så ofta.
Jag kan nog verka bitter, fördomsfull, sur och elak när jag egentligen inte är det. Långt ifrån ibland. Och sådant är jobbigt, i alla fall för mig som upplever det.

Samtidigt när jag har det här tankarna, så kan jag hålla min mun, oftast. Och är riktigt duktig på det till och med. Men då lyssnar jag för mycket och tar åt mig av saker jag inte kan låta bli att i tankarna vela fixa. Jag funderar vilket svar jag egentligen skulle vilja ge, i det här fallet att det går att fixa om människor som de försökte göra något själv. Någon måste ju göra det, varför inte försöka det själv, eller i alla fall låta rätt människor veta vad de ska försöka göra.
Detta gör mig så irriterad, nästan arg, att andra ska fixa saker de inte vet om är efterfrågade.

Jaja, jag behövde nog skriva av mig.

Var på Julshowen i ridhuset idag och den var ganska bra, med tanke på omständigheterna.
Brukshundklubbens bidrag var underhållande, de gick väl inte som tänkt, men mer säger jag inte.
Striking var på bra humör och var riktigt goo idag. Mycket gull och kel fick jag, till och med en puss! Älskade lilla pålle!
Fick en puss av Sigge också, Carolas flat retrever, han är så mysig och glad kille.

Tack och lov, att tänka på dem fick mig på bättre humör.

Min syster, äger en häst. Han heter Striking och är bland de stiligaste hästar jag sett. Han har gått som stavare i Boden tidigare, tills han blev skadad och inte fick det mera. Så nu har min syster honom och han bor under vintern på Jokkmokks ridklubb.

Förra helgen skadade han sig i hoven, eller strax ovanför hoven. Han har troligen trampat sig i hagen.
Såret har inte läkt ännu men jag trodde ändå han hade det ok. Tills idag då jag ringde syster för att fråga om hon var hemma då jag tänkte hälsa på. Då sa hon att han igår fått kolik på söndagsmorgonen och att såret ännu varade. Jag gick till dem i alla fall för att hälsa på och ju längre jag var där, desto mer ville jag ner för att få se honom.
Insåg också att hästen jag mött i ridhuset på söndagen innan agilityn var en sjuk Striking. Tanken fanns inte ens i huvudet då så jag började må dåligt att jag inte känt igen honom. Han är ju den häst jag tycket bäst om, den enda jag känt någorlunda dessutom.

Hur det nu blev så följde jag med Marie till stallet när hon skulle ner för dagens sysslor. Han mådde ganska ok såg det ut som men han haltade när Marie hade honom i långlinan.

Jag fick dock känslan av att han kände igen mig. Har inte träffat honom så ofta på sistone men jag har så gott som varje gång haft något gott med mig. Inte idag och han blev nog lite småsur. Han sökte sig till min vänstra ficka där jag oftast har det goda, och när han inte hittade något gav han mig en lite högfärdig blick. Söta lilla buse…

Jag lägger upp en bild på honom så ni får se sötnosen, men den är från förra vintern.

Striking 2005-02-26 (foto av Andreas Viklund).