Elven.nu

Jag har i mitt huvud satt upp en lista på mina närmaste, både familj och vänner…
Jag har kommit fram till något som skakar mig djupt mer i rötterna och det här kommer bli ett plågsamt inlägg att skriva, om jag nu alls kommer publicera det…

I skolan, de första åren, ni vet årskurs 1-4 hade jag väl en tre kompisar som jag umgicks med även utanför skolan. Sådana man även umgicks med på sommarloven. Åtminstone två av dem hade gått samma dagis som jag. Jag trivdes med att ha det så.

I femman har jag för mig det var växte min gemenskap rejält. Vi var väl en sju flickor som höll ihop och startade "kören" Smådjävlarna. Att vi sjöng illa behöver jag väl inte ens påpeka och att texterna var välskrivna kan jag väl inte heller påstå… Vissa var så illa att de få rader jag minns får mig att rodna.
Jag tror vårt häfte ligger kvar i någon skattgömma uppe i huset, men jag kommer aldrig låta Andreas läsa dem, han har redan sett nog i Tjejbandet Roland (2000).

Så bytte vi skola, började Östra och var tvungna att över en natt växa upp ordentligt. Vi var rädda till en början, vi höll ihop vi sexor.
Jag har för mig att det var i denna årskurs jag började svara för mig själv, istället för att ducka för de retande pojkarnas glåpord hade jag nu modet att säga emot. Många blev förvånade, flickor som pojkar, eftersom jag dittills varit en som följt med strömmen. Tjejernas stora grupp splittrades i två-tre delar.
Ni vet kanske hur elaka tjejer kan börja vara när de är i den åldern, och jag var nog det också.
Jag tror jag var den första tjejen som svarade med "your mother" när en kille pratade på sätt för att genera oss. Jag kan inte annat än le.

I alla fall så var tjejgruppen rätt så samlad och enad vid slutet av både åttan och nian. Och där kommer "Tjejbandet Roland" in. Vi var sju eller åtta av tjejerna i klassen som ställde oss upp på muck-showen sista dagarna i skolan och gjorde bort oss totalt. Andreas satt i publiken, han kan intyga att vi sög, han med sitt gehör.
Den sommaren blev jag och Andreas tillsammans, vi hade träffats i Maj samma år och sågs till och från efter det. Tjejerna var med hela resan, en god vän var tillsammans med en av Andreas kompisar…

Så började gymnasiet och hösten 2000 kom. Mitt liv var en berg och dal-bana. Andreas liv förändrades och han bar på sorg. Jag visste inte var jag skulle vända mig för att få stöd eftersom min stora trygghet, min mamma, inte längre alltid var hemma i Jokkmokk utan själv var borta i Stockholm, alt. Luleå för att få behandlingar.
Och så var hon bara borta. Min mamma fanns inte längre. Jag slöt mig, försvann in i min egen sorg.
Tre dagar senare fyllde jag 16. Jag minns styrkan jag orkade ha den dagen. Alla mina tjejer kom för att fira, men istället satt alla och grät på mitt rum.
Jag bar min sorg länge, jag slutade skolan för min frånvaro var så hög att det inte tjänade något till att gå dit. Jag skulle inte få några betyg…
Jag och Andreas tog beslutet att flyttat till Porjus för att komma undan allt, och för att Andreas skulle komma närmare sina nära.
Mina flickor kom och hälsade på mig en gång i Porjus… De kom med bussen 18 på kvällen sov natten och åkte hem med bussen kl 10 dagen efter. De stod ut med mig 14 timmar, och då sov jag i ett annat rum den natten.

Det var väl efter denna övernattning jag insåg att jag numera inte alls var en del av deras gemenskap… De var "livsnjutarna" som festade ofta… Jag… Jag försökte bara överleva.

Jag började skolan igen. Med årskullen yngre än mig. Det gick bra. Mina betyg har aldrig varit bättre. Jag pluggade, hade inte så mycket annat att göra eftersom mina vänner förstått att jag inte så gärna ville gå ut på krogen, så de slutade fråga.
Vi sågs bara på skolan.
Jag fick några nya vänner, i min nya klass. Men jag kom ändå aldrig in riktigt i de grupperna.
De hade sina minnen som jag inte var en del av. Sina rutiner…
Den kontakten dog fort efter studenten.

Men sedan jag träffade Andreas fick jag dock några nya vänner. Hans vänner blev mina vänner. Jag värdesätter dem, men samtidigt vad de Andreas vänner först. Några av dem finns än idag kvar på min lista av nära vänner…

Nu har jag en vän kvar sedan första klass, och jag värdesätter hennes vänskap högt. Och det säger jag samtidigt som jag inser att jag själv inte hört av mig till henne på en månad…
Jag är värdelös på att hålla kontakt, men vår vänskap verkar överleva det…

Jag har en annan bekantskap som kanske kan bli vänskap också. Men ännu är jag osäker, mitt första intryck var lite osäkert och jag gissar att det handlar om det…

Jag står just nu vid sidan av en gemenskap också. Visst, jag är väl välkommen, till viss del, men samtidigt handlar det om åldersskillnad, skillnad i erfarenhet osv…

Efter att ha funderat på detta, insett hur det ligger till är jag lite nerstämd.
Jag vill gärna vara en del av en gemenskap, jag saknar det lite från tidigare. En gemenskap av kvinnor att kanske svamla bort någon timme med…
Men jag antar att det får räcka med att vara en del av min egen flock. Jag, fem hundar (+ 2 valpar som ska flytta) och Andreas. Jag är en del av min familj, en del av Andreas familj… Jag antar att det får räcka…

Jag har fått tandvärk!
Så klart, varför ska inte 2009 börja på precis samma sätt som 2008, med ångest och oro för stundande ingrepp på tänderna. Det verkar dessutom som om det är visdomstandens (den visdomstand jag hade ångest över för ett år sedan) fel den här gången också. De varnade ju mig att jag kunde få problem med skadan visdomstanden gjort på tanden bredvid. Och här sitter jag nu, med värk i samma nerv som efter operationen och jag håller på att krypa ut skinnet. Rotfyllning? Troligtvis…
Jag tror jag är rätt smärttålig, åtminstone vad gäller fysisk smärta, så länge det inte sitter i munnen. Har jag ont i munnen verkar jag lätt få panik, det var ju därför jag bad om lugnande inför operationen februari 2008.

Men att 2009 ska inledas på samma sätt som 2008, det oroar mig… Med facit i hand (nästan, året är inte slut ännu och beslut som fattas innan årsslut kan göra året lite bättre/sämre) har 2008 varit ett sådant år jag bara vill minnas de få bra sakerna av.

-Jag vill minnas februari 2008 med det lugn jag känner över att inte längre ha datorkrångel att oroa mig över, jag vill inte minnas min ångest över dumheter…
-Jag vill minnas min jänsbristperiod och den erfarenhet det var, men jag vill inte minnas HUR dåligt jag mådde…
-Jag vill minnas Elvens hundattack för att varna andra.
-Jag kommer alltid minnas födelsen och första mötet med Fabian med lycka och glädje!
-Jag kommer alltid minnas min farmor.
-Jag kommer alltid minnas Molly.
-Jag vill minnas hundutställningarna med lyckan av att få första certet istället för bekymret med hur jag skulle ta mig iväg på dem.
-Sommaren 2008 kom Gina till oss, en ny ras ger nya ifallsvinklar på träning, vård mm. Det måste jag minnas!
-Jag kommer minnas mitt företag ileva som startades 2008, men framtiden får utvisa om det är bra eller dåliga minnen…
-Jag vill inte minnas hur smal jag var!
-Jag vill minnas klubbens gräsläggning med gott sällskap istället för minnen av träningsvärk.
-Jag vill minnas min första valpkull med glädje istället för med den ständiga oron.

Min hälsa har inte varit bra under 2008, därför har hundarna inte fått allt jag velat ge dem.
2009 måste bli bättre!

Jag sitter här, i vårt sovrum, med River knappa halvmetern från min höft.
Ännu inga valpar.

Jag trodde det kunde gå, i morse när jag vaknade och tog första tempen för dagen. Jag trodde verkligen ännu klockan två att River skulle få sina valpar i vårt sovrum, under natten som nu inletts.

Nu, tolv timmar efter att tempen har varit som lägst (36,37) sitter jag ännu här, med River i sängen utan något tecken på att valpningen ska ske inatt.
Tempen ligger ännu på knappa 37,0. och så har den legat i tio timmar nu.
Valpningar sätter igång när tempen gått tillbaka till normaltemperatur, men den känns långt borta efter tio timmar utan förändring.
Hon bäddar inte. Inga flämtningar lämnar henne heller. Ingen oro…
Inga tecken på att hon är öppen att kunna föda fram sina valpar själv innan solen går upp imorgon.

Det KAN gå upp till ett dygn sedan tempen varit som lägst, för enstaka fall… Men de brukar ändå ha tecken, brukar bädda och flämta.
Varför ska mina hundar vara undantagen?

Imorgon kommer vi sätta oss i en bil, och köra till Gammelstads Djursjukhus och så får de lösa detta åt oss.
Jag hoppas valparna klarar sig så länge i Rivers något svalare mage.

Så många böner jag bett, så många tårar jag fällt… Jag tycker jag har rätt till det. Bara River klarar sig…

Om en timme är vi inne på det 65:e dräktighetsdygnet.

Imorgon är första dagen på en känslosam resa…
Då ska vi försöka para River och Bamze.

Jag kanske är lite för blödig för allt det här egentligen. Jag känner ingen oro för den dagen jag måste skiljas från valpar. I alla fall inte ännu.

Jag har ju genomgått en del av resan en gång redan, och den var fruktansvärt känslosam… (i juni-juli 2006). Att vänta och hoppas, försöka se tecknen, tro att man ser dem och blir glad, att inse att det var fel och att det var något mycket värre…

Och sedan oron för det jag ännu inte varit med om själv. Valparnas ankomst, och sedan minst 8 veckors intensivt arbete för att se till att de får en perfekt start i livet.
Hitta RÄTT ägare, hoppas att höra av dem igen så jag får veta vad som händer med dem.

Jag får nog försöka hitta någon som kan vara med mig under valpningen. Någon som kan vara sekreterare och ev kan frottera en valp under tiden nästa kommer. Någon River litar på…
Andreas har redan avsagt sig det. Han tar hand om de andra hundarna när jag hjälper River.

Jag hoppas allt kommer gå bra…

Jag tror att jag tidigare skrivit att jag är rätt långsint… Men jag tror inte jag tidigare insett i hur hög grad jag är långsint.

Det är inte ofta som människor gör mig riktigt orätt, men när det händer och jag irriterar mig ordentligt eller till och med blir hatisk eller riktigt arg och jag inte får någon vettig förklaring till det berörda ämnet, då lagras det länge i mitt minne.

Om man ska kalla det "my list" som det gör i så många TV-serier så finns det några namn på den nu. Några har legat där i några år, andra bara ett år och några är rätt nya.
Men jag har träffat på/hört av dessa människor efter att de gjort mig orätt, utan att jag gjort något dumt av det. Jag verkar duktig på att hålla inne de elaka orden och lägga på en vardagsmin på det hela och bete mig lugnt.
Det är bara Andreas som vet om dem, som får höra mina inte så väl valda ord om dem och höra mina tänder gnissla för dem på nätterna.

Ingen av de som finns på min lista ha bett mig om förlåtelse för de saker jag tagit illa upp på. Och en del av dem minns säkert inte vad det gjort mot mig heller.
Jag vet inte vad jag skulle göra om jag en dag fick en förlåtelse från någon av dem, om jag skulle omvärdera dem då, det får tiden utvisa.

Det är sådana här tankar som kommit till mig senaste dygnet… Sådant jag vill reda upp innan jag blir det offentliga personen. Reda upp i mitt huvud åtminstone…

Nu väntar dock en innehållsfylld helg (hundutställningar) och sedan min efterlängtade semester.
Förhoppningsvis slipper jag tråkiga funderingar under den tiden…

Idag tog jag en hel hög vuxenpoäng!
Jag tog itu med hur min framtid ska bli… Dels som egen företagare, dels fick jag tankar som jag själv aldrig brukar komma på själv.

Idag gick papperna iväg till bolagsverket och skatteverket iväg… Och jag tog beslutet att leva i mitt eget företag. Det betyder att jag inte bara jobbar med det vissa tider på dagen. Det betyder att mina hobbyer även är medräknade i företaget.
Jag tycker det var ett stort steg för mig själv. Äntligen hade jag nog med mod att ta egna beslut och känna mig säker med det!

Hur mina tankar förändras tror jag har behövt mogna fram med tiden.
Jag är, så fort företaget är igång, en officiell person. En person som behöver tänka på allt jag säger, allt jag gör, hela tiden.
Jag tänker annorlunda och med det kom ryggen. Den är mera rak nu, jag sträcker på mig, beredd att möta det som kommer, med värdighet och inte barnslig panik.

Vuxen? Kanske inte ännu.
Men mognare… Jag vill då tro det!

Årets första urladdning, vädermässigt…
Just nu dundrar åskan utanför vårt fönster och temperaturen i rummet sjönk hastigt några grader. Himlen blir bara mörkare och mörkare, fast ovädret är ännu några kilometer bort.

Första ovädret med en bärbar dator igen. Något man kan sysselsätta sig med även fast det dundrar ute.

Jag väntar bara att regnet ska komma, hastigt, hårt och kallt. Det är mysigt, så länge man sitter inne i säkerhet. I Jokkmokk, inte i sommarstugan…
Backen stugan ligger på har något mystiskt i sig. Den drar till sig blixtarna lite, så är man där är det gummistövlarna och bilen som gäller om ett oväder kommer.

Önskar jag kunde få en likadan urladdning och omstart som ett oväder ger. Jag känner mig spänd och på bristningsgränsen mest hela tiden. Jag kan inte riktigt slappna av, inte ens när jag sover. Och vaknar jag mitt i natten eller tidigt på morgonen har jag svårt att somna om.
Det har nog att göra med att jag har så mycket planerat under den kommande veckan. Möten och åter möten, lite jobb på Ett och annat och så en utställning i slutet. Så hem och packa väskan och sedan åka på min efterlängtade semester.

Nu kom regnet…
Ska luta mig tillbaka och bara lyssna, försöka slappna av.
God natt allihopa.

Det finns saker jag inte förstår. Saker som tar upp för mycket energi för att jag ska kunna ladda om och känna mig så frisk som min kropp faktiskt är.

För mig är min familj allt, och visst finns det säkert någon okänd hierarki eller så med hur jag skulle välja om det blir slitningar i min familjen. Men jag är osäker på hur pass mycket jag skulle gå ut med att det var slitningar, hur mycket jag skulle prata om det utåt. Nog skulle jag vilja ha vetat hur allt slutade innan jag år senare pratade om det, och då som en erfarenhet och inte bara för att.

Det verkar som om jag nu hamnat i en ond cirkel, och inte kommer ur den. För så fort jag försöker, så fort det börjar kännas säkert igen så blir jag brutalt inpetad i samma cirkel och tillsagd att stanna där. Och för varje gång jag blir inpetad igen, har jag svårare att ta mig ur.

Och det verkar som om min otur, min dåliga karma just nu, sprider sig och jag vill varna mina nära. Vad som helst åt det dåliga hållet kan hända under 2008… Snälla, akta er och försök förbereda er på allt!

Jag har tagit bort min användare på facebook, jag behöver inte bli påmind om hur lite vänner jag har i min egen ålder…

Jag och Andreas pratade igår om min psykologi, som inte riktigt är "normal" om det nu finns något sådant.

Jag är bortskämd. Det inser jag mer och mer. Jag förälskar mig och vill ha! helst igår, och så blir jag odräglig i flera dagar tills jag kommer fram till något.
Men jag är också en människa som tänker annorlunda än andra… När jag hittar något jag vill ha kan jag ändra mig, för att jag tänker på det från alla vinklar, bra och dåliga, snedvrida och komplicerade. Tankarna är intensiva och upptar hela dagar, men aldrig mer än en vecka, då har jag beslutat mig för något. Andra tänker på det då och då under månader och kan aldrig bestämma sig, men andra kanske inte förälskar sig lika hårt som jag.
För det mesta när jag är inne i en sådan här cykel, då jag vill ha något, tänker jag på alla "tänk om" situationer som kan förekomma. Alla de dåliga sakerna först, för att förbereda mig på det värsta, ifall min förälskelse kan bli min. Sedan, allt eftersom kommer de mer positiva.
Jag är dålig på att väga saker för och emot. Att skriva en list och se vilken sida som blir längst, det är inte min grejj. Däremot ser jag till min egen situation, mår jag bättre eller sämre av det här är min tankeställning ofta – det är en sak Andreas har fått mig att göra, han lärde mig tänka så.
Och det är det som får mig bortskämd… Jag tänker mycket bara på mitt eget bästa.
Två starka, negativa egenskaper – bortskämd och egoistisk – jag bemästrar dem båda!

Men den här gången är det bara delvis mig det handlar om… Det är åtminstone två, kanske tre personer inblandade och det har gjort mig sviktande. Min egoistiska sida har vikit sig, men för vad? Förnuft?
Hur gör jag nu?
Tankarna stör min sömn. De senaste två nätterna har jag fått 5 och en halv timmes sömn per natt och den sömnen har bara handlat om det aktuella ämnet. Jag får inte ens vila från det när jag sover.
Och nu idag kajkade min mage ihop…
Och som om inte det vore nog så har jag andra saker som oroar mig… Det där jäkla dagen som är imorgon (Mors dag) och så ögonlysningen på tisdag.

Ursäkta mitt hemlighetsmakeri, men jag vill inte säga för mycket förrän jag vet hur jag ska göra…

Nu är mina tankar att skriva ett inlägg jag tänkt skriva ett tag, men som jag inte kommit mig för att göra, för jag vet inte om det är för personligt eller inte. Jag ska i alla fall göra ett försök.

Jag är en väldigt otrygg människa. Jag behöver ha framtiden planerad för att må bra. Jag behöver veta precis hur morgondagen blir för att jag ska vara en lugn och harmonisk människa.
Lugn och harmonisk är förresten det sista man kan kalla mig. Jag kan väll ha norrlänningarnas lugn då och då, men harmoni har jag sällan upplevt.

Just för att jag hela tiden behöver kontrollen över vardagen, är jag nog en ganska krävande människa att leva med. Blir inte dagen som jag planerat blir mitt humör ojämnt på sekunden, och det kan resultera i allt från ilska till dysterhet och ledsamhet.

Nu verkar det ha förvärrats också av den stundande operationen av min visdomstand. Jag är riktigt nervös hela tiden fast det är 20 dagar kvar, och jag har känt av oron och nervositeten säkert 20 dagar redan. Jag bryter ihop och grinar för ingenting och allting, jag blir arg för minsta lilla, jag tar illa upp för saker som inte ens har med mig att göra, jag är extra känslig helt enkelt.

Andreas surfade runt på nätet en natt för någon vecka sedan, och han sprang på något. En sida som handlade om GAD (generaliserad ångestsyndrom). Han visade den för mig morgonen efter och bad mig läsa det. Såklart tog jag illa upp, "det är inget fel med mig!" men så började jag läsa och sätta mig in i det, och jag började fundera, att det kanske var något som inte stämde med mig.

Jag tar stress ganska ok tror jag, jag är i alla fall kall och klartänkt i vissa situationer som är stressande för andra. Men däremot så blir jag stressad om jag inte vet vad som kommer att hända.
Jag oroar mig ofta, för det mesta faktiskt. Oroar mig för framtiden, för morgondagen, för om jag sårat människor omedvetet eftersom jag själv tar ganska illa upp för saker som inte ens berör mig.
Jag har huvudvärk ofta, jag är rädd och orolig, jag känner vanmakt, jag blir lätt irriterad och har svårt att sova periodvis. Det är lite för mycket från den texten som passar in…
Vad jag däremot inte har är koncentrationssvårigheter.

Jag gjorde ett försök att inte ge mig tid att tänka på stundande tandläkarbesök genom att sätta mig själv i arbete med olika projekt. Hemsidor, lydnadsträning med River, research om Macdator, inventering på djuraffären, läsande av böcker mm…
Och jag mår bättre när jag gjort det, men jag kan fortfarande inte slappna av när jag inte jobbat mig tokslut. Jag får inte sova pga mina tankar på lugnande medel och skalpeller.

Ifall jag nu har GAD så har jag nog en lättare form. För jag låter inte min oro ta över hela mitt liv men att mista mamma var nog den händelse som orsakade det, för jag tror inte det finns i familjen sedan tidigare.

Jag blir livrädd att jag ska förlora människor nära mig för att jag är såhär, jag vill ändra på mig, och nu har jag gjort ett försök och sett resultat. Frågan är bara om min kamp kan skada på något sätt. Ifall jag försöker ockupera mina tankar för mycket och blir utbränd eller något.
En diagnos verkar jag inte kunna få pga min ålder. Men vetskapen kan kanske hjälpa en bit på vägen.