Elven.nu

Det skulle bli så bra. Datorn skulle beställas på onsdag nästa vecka i Luleå och jag (Andreas) skulle hämta den på Alla hjärtans dag när jag ändå ska till tandläkaren… Allt var ju planerat.
Men nu pratar hela Macvärlden om en uppgradering av modellen jag tänker köpa. En uppgradering som sparar mig flera tusen…

Så nu är jag splittrad. Jag vet inte hur länge Faith (gamla datorn) håller sig, för nu beter hon sig riktigt illa. Så jag behöver en ny snart, men vågar jag vänta? Tänk om den anade uppgraderingen inte kommer förrän i maj-juni som vissa tror, eller värre…
Om jag inte orkar vänta och beställer den med tilläggen och uppgraderingen presenteras bara dagarna efter. Då har jag kastat mina pengar i sjön. Jag får inte byta in en dator som är beställd med tillägg… Och jag måste betala vid beställning, inte vid uthämtning.

Vad ska jag göra, hoppas bara uppgraderingen kommer innan onsdag! Hoppas med mig!

Jag har påverkats verkligt mycket av denna visdomstands-historia. Jag är till och med så skadad att jag knappt klarar av att gå in på thesims2.se… Varför?
Det kommer ett nytt expansionspaket (Freetime) till The Sims 2 den 28:e februari och de har en nedräkning till då på hemsidan. Jag vet att jag ska till tandläkaren den 14:e, alltså 14 dagar innan detta expansionspaket kommer ut. När jag ser nedräkningen på thesims2.se så sätter hjärnan med en gång igång att räkna hur många dagar det är kvar till operationen.
Idag exempelvis är det 46 dagar kvar till den 28:e… alltså 46-14, 32 dagar kvar till operationen.
detta är ändå min första operation. Jag har i och för sig fått ett födelsemärke utskuret en gång. Men då kunde jag inte se vad som hände eftersom det var på halsen/nacken, i hårfästet.
Men nu så är det en operation i ansiktet typ. Jag kommer ha en jäkla duk över huvudet och inte ha koll på vad som händer, men veta att det är en massa knivar och bängel i munnen, bara decimetern från ögonen.
Jag ska erkänna att jag nu, redan 32 dagar innan är livrädd!

Då är det tur att jag har saker att göra. Jag har elven.nu, jag har kennel-anthems.com och jag har jokkmokksbhk.se att pyssla med. Jag hinner inte tänka så mycket.

Fast jag är också lite fundersam. Hur många dagar efter operationen kommer jag ha ont och tvingas gå på värktabletter? Det händer nämligen så mycket under dagarna runtomkring.
Nit Noys-kennel väntar Australian Shepherd valpar 15-16.
Jokkmokks brukshundklub har utställning för brukshundarna den 16:e…
Och jag kommer nog ligga nerbäddad i sängen och ha ont…

…för att vara uppfödare?
Jag har blivit sådan att frågar något mig om vad man bör tänka på innan man köper papillon så svara jag en hel radda negativa grejjer om rasen. Och folk blir sura av det! Vad nu då? Ska jag förneka att rassjukdomarna är så illa som de uppfattas av mig och göra som många andra och mörka sanningen?
Ska jag säga att det är en ras som gärna bara ligger på en kudde på soffan, utan aktivering, och absolut inte blir odrägliga och börjar tugga och härja? Visst finns det undantag, men min uppfattning är ändå att det krävs en del…
Att valpen en dag växer upp till en vuxen hund vill de inte heller höra, verkar det som… "Kom ihåg att även en liten hund går igenom trotsåldrar och sätter gränser" verkar ifrågasättas av så många!

Är det bara jag som tänker på detta innan valpköp? det var då ditåt mina tankar gick när jag skulle köpa en River…

Jag tvivlar igen. Är det ens någon idé att försöka sig på det här med hunduppfödning alls?
Jag känner redan att jag börjar tappa kontrollen, och det är inte ens klart om River eller Theo ska gå i avel i framtiden…
Orkar jag med pressen? Har jag NOG med kunskap ännu eller ger jag mig ut för tidigt? Ska jag vänta kanske fem-tio år?
Jag vet nog att endel hoppas att det inte ska bli något av. De som tycker att jag inte har något att göra med det här. Jag ville ju visa dem att jag kunde, att jag hade nog med kunskap för liten skala i alla fall. Och nu har de kanske vunnit…
Allt kändes så bra när kennelnamnet blev klart, jag kände att jag hade något att hålla fast vid. Och nu känns till och med det otryggt. Kommer Anthems ens få några registrerade valpar?

Det har varit tunga dagar senaste dagarna. Jag trodde inte en liten vovve så snabbt kunde ta sig in i hjärtat och bita sig fast. Jag har saknat honom gruvligt nu när han flyttat till svärfar.
Så, vi har beslutat att ha en form av delad vårdnad, så länge vi ser att Theo inte mår dåligt av det. Om någon vecka får jag alltså hem honom ett tag.

Men den här veckan blir vi i Umeå, hälsar på hos Petter och Ann-Sofie. Och så är det hundutställning i Vännäs på söndag.
Därför måste jag gå och kasta in vovvarna i duschen nu… Håll tummarna för oss!

De säger att jag var en snäll unge när jag var liten. Och det enda anmärkningsvärda jag gjorde var att rymma när vi var i stugan. Jag rymde upp till farmor och farfars vedbod som ligger vid deras stuga, som ligger kanske 75 meter från våran. Jag fick inte vara där pga rasrisker tror jag men där var jag i alla fall. Jag tror att jag var fyra år eller så och jag har ett litet minne av att stå och titta på vedtravarna, men annars minns jag inte.

Som liten älskade jag de flesta barnprogram, men som tjugo+ kan jag säga att de programen är under stor kritik. De jag sett idag från den tiden är ju rena hjärntvätten, nä hujja säger jag bara.
Men det finns undantag. Filmatiseringen av Astrid Lindgrens böcker håller fortfarande tycker jag, och jag tycker ännu som 22 åring att Kattla och brännmärkningarna i Bröderna Lejoonhjärta är riktigt obehagliga. Pippi är ju riktigt cool (men räkna då bort den tecknade versonen) och Emil kan man ju inte annat än hejja på när han hittar på en massa hyss.

Men favoriten är och kommer nog alltid förbli Saltkråkan. Jag är nog lite uppfostrad av Malin (Pelles syster), jag får då en känsla att hon var en liten förebild för mig.
Jag märker att jag tagit efter i språket ifrån serien och långfilmerna. Bland annat så säger jag "blidde så" istället för blev så. Det sa Tjorven i midsommaravsnittet i serien. Jag säger "men vad du gör?" i situationer då saker inte gör so jag vill, och även händer det att jag säger så om inte människor gör som förväntas. "Men vad du gör?" säger Skrållan i långfilmen Tjorven och Mysak.
Jag tror min hundkärlek kommer härifrån också, för jag blir ännu väldigt berörd när de talar om att skjuta Båtsman i samma film som sälen kommer till Saltkråkan. Och jag visar samma kärlek för mina hundar dagligen som de visar Båtman när det kommer fram att han inte bitit ihjäl får.
Men för det vill jag ju inte ha en S:t Bernardshund, tack och lov, de är alldeless för stora för mig.

Så, varför denna nostalgitripp? Jag har just köpt in hela serien och långfilmerna till DVD-samlingen. Kanske inte något jag ser varje dag, men det är skoj att ha i alla fall.

Ja, att göra det officiellt är dumt, mycket dumt. För människor kommer att pressa mig igen. Pressa mig så jag blir stressad, få ångest och tillslut bojkotta idén igen.
Så snälla. När vi väl får veta, fråga inte igen och igen och igen. Då kommer detta aldrig bli av.
Varför jag nu fått motivationen igen är för att jag känner att jag behöver det för alla hundaktiviteter jag VILL göra, men måste välja bort för att jag inte har det som behövs för att kunna göra det själv.
Och varför jag gör något så dumt som att lägga det officiellt på bloggen är enkelt? Jag måste fråga andra för att kunna göra detta…

Så, vem känner sig manad att hjälpa mig? Vem kan stå ut med att ta det riktigt långsamt i början och inte stressa mig, utan låta mig bli trygg med mig själv innan man går vidare?
Vem har lust att övningsköra med mig?

Ja, jag är en liten udda människa. Jag tycker att jag säger saker fel och att människor därför ser mig som konstig. För att jag säger saker för högt, för rätt på, med fel tonläge osv. Och jag grubblar på det, funderar sönder allt jag sagt och ångrar det bittert så ofta.
Jag kan nog verka bitter, fördomsfull, sur och elak när jag egentligen inte är det. Långt ifrån ibland. Och sådant är jobbigt, i alla fall för mig som upplever det.

Samtidigt när jag har det här tankarna, så kan jag hålla min mun, oftast. Och är riktigt duktig på det till och med. Men då lyssnar jag för mycket och tar åt mig av saker jag inte kan låta bli att i tankarna vela fixa. Jag funderar vilket svar jag egentligen skulle vilja ge, i det här fallet att det går att fixa om människor som de försökte göra något själv. Någon måste ju göra det, varför inte försöka det själv, eller i alla fall låta rätt människor veta vad de ska försöka göra.
Detta gör mig så irriterad, nästan arg, att andra ska fixa saker de inte vet om är efterfrågade.

Jaja, jag behövde nog skriva av mig.

Var på Julshowen i ridhuset idag och den var ganska bra, med tanke på omständigheterna.
Brukshundklubbens bidrag var underhållande, de gick väl inte som tänkt, men mer säger jag inte.
Striking var på bra humör och var riktigt goo idag. Mycket gull och kel fick jag, till och med en puss! Älskade lilla pålle!
Fick en puss av Sigge också, Carolas flat retrever, han är så mysig och glad kille.

Tack och lov, att tänka på dem fick mig på bättre humör.

Varför ska det vara så svårt att hålla kontakten med människor? Jag är inte duktig på att göra det själv, men jag hälsar åtminstone på gamla vänner om vi möts någonstans.

Den här sommaren har jag känt att det blivit värre. Det är nästan bara Madde jag har kontakt med fortfarande, och det är ändå inte ofta.
Förra helgen blev jag flyförbannad då jag såg en människa jag trodde att jag fortfarande hade hyfsad kontakt med frysa ut mig. Vi såg varandra, hon såg då mig är jag säker på, men att det inte går att hälsa, inte visa minsta sken av att vilja det ens fick det att börja koka i mig. Tur att jag inte kände mitt sällskap så mycket, så jag var tvungen att behärska mig.

Man vill inte bli ovän med mig, jag blir inte arg för stunden så ofta, men jag ältar det lääänge.
När till och med mina artighetsbekanta kan var snällare än gamla vänner tar jag åt mig mycket.
Vad är en artighetsbekant kanske ni frågar… Det är min förklaring på en bekant som man känner genom någon annan. Man kan hälsa på varandra ute på gatan eller i affärer, men man träffar bara varandra på fester eller likande, för att de är vän med en vän till mig. Och då pratar man med varandra av artighet till vännen.

Vänner har jag inte längre många kvar sedan skoltiden, de liknar med artighetsbekanta nu, för man vet inte vad de gör längre.
Jag har hittat nya bekantskaper som jag hoppas kan utvecklas till vänskap, människor jag har mer gemensamt med, på olika sätt.

Sitter här, med alla ytterkläderna på, påväg till marknaden men tycks inte ta mig iväg på en stund.
Började fundera över resten av landet. Jokkmokk stannar av under marknadsdagarna. Fick själv höra igår att jag som kan välja mina arbetstider själv var konstig som jobbade under marknadstorsdagen. Det kan man väl inte göra. Det verkar vara självklart för de flesta att om man har möjligheten att vara ledig så tar man den.
Jag är väl konstig då, jag bryr mig inte så mycket om det. Jag trivs ju på jobbet och man hinner med marknaden.
Men till och med jag reagerade imorse då allt var som vanligt på hemsidorna jag dagligen besöker. Att resten av landet och resten av världen fungerar som den ska. Att landets skolor inte ger eleverna ledigt under marknadsfredagen osv.
Jag antar att jag blivit dum av att bo här uppe i alla fall. Säger man inte att norrlänningar är dumma och tröga?