Elven.nu

Jag trodde att jag skulle få en lättare träningsvärk efter andra gräsläggningsomgången, men icke!

Jag tog det betydligt mycket lugnare… Jag lyfte i och för sig mer, men rullarna var också lättare, inte indränkta i regnvatten den här gången.
Jag böjde mig inte eller kröp lika mycket. Jag gjorde det jag vågade göra, för att INTE få träningsvärk igen.

Och här sitter jag nu, tre dagar senare, snart fyra. Och har inte kunnat gå utanför dörren på hela dagen.
Mitt ena lår är rejält svullet, och ömt och jobbigt. Det är svårt att hitta ett läge på det som inte gör ont.
Mycket liniment och Voltaren gel har gått idag. Och vetevärmekudden har ständigt varit i rörelse mellan micron och mitt ben.

Nu avlastar jag låret lite med lindor. Jag har lindat hela benet ganska hårt och kan inte ha det i så många lägen, men det känns ok.

Andreas har varit underbar och tagit hand om vovvarna då jag varit lite rädd att göra benet värre genom att gå i trappan.
Jag har roat mig med att starta ett nytt Arkiv X maraton. Sist klarade jag mig inte igenom hela och jag tänkte göra ett nytt försök. Vill se nya filmen man vill inte göra det förrän jag sett hela serien.

Men nu stundar en ny vecka med jobb. Jag hoppas den går fort för till helgen väntar en dag på Nolia mässan…

I tisdags var jag, Andreas och en hel hög andra människor nere på brukshundklubben för att anlägga en ny appellplan (läs mer på brukshundklubbens nyhetssida).

Det var ett hårt jobb och det verkar inte bättre än att träningsverken jag ännu har kvar i ena baksidan av låret, faktiskt är ett resultat av en bristning…
Det är först idag jag känner mig stel i just den muskeln, tidigare har det varit en molande värk som nästa drivit mig till vansinne.
Tänk er själv…
Som tjej sitter jag alltid när jag är på toa, och om man har ont i baksidan av låret vill man inte sitta… Underliga ljud har därför varit vanliga när just det rummet besökts.
Vansinnet har smugit sig på just för att jag hela tiden haft värk och ibland har jag försökt krypa bort från benet (så som tikar försöker lämna ändan bakom sig när de valpar), bara för att ha värken så långt bort från huvudet som möjligt.
Att gå i trappor är en mental pina, för man vet att när man väl fått upp modet för att gå ner, och gör det så fort det bara går, så ska man också upp för den på en stund. Och bara att mana fram modet att ta sig upp/ner för en trappa är en historia för sig.

Och så vet man att ytterligare en lastbil med gräs levereras under den kommande veckan och arbetet ska göras en gång till.
Vad gör man inte för att få en träningsplan lite närmare hemmet?

Det är jobbigt och arbetsamt. Och smärtsamt och, och… resultatet blir alldeles, alldeles underbart!