Elven.nu

Så var den första kullen född.
Tre stora, starka killar föddes igår vid lunch.

Klockan sex igår morse fick River sina första värkar och en halvtimme senare kom vattenblåsan.
Men sedan, sedan kom inget alls, trots starka värkar…

Två timmar gick sedan vattenblåsan så ringde först till distriktets vet. Men satt en valp verkligen fast, som jag anade så kunde inte han göra något… Så det vara bara att sätta sig i telefonkö hos Gammelstads djursjukhus.

Veten jag fick prata med sa att jag med tanke på att jag befann mig 14 mil bort och att det redan tagit två timmar, med en gång skulle sätta mig i bilen och komma, och det vi gjorde.

Väl framme blev det kläm och känn och röntgen, och visst satt det en valp fast, en stor en…
Under tiden plåten framkallades hade dock River fått så kraftiga värkar att en fosterblåsa började synas på henne, så när veten kom tillbaka med plåten bad jag henne känna om den ev kunde komma ut "vanliga" vägen.
Men icket, den låg fel och hade inte en chans att komma ut den vägen.

Så, jag fick se min River bäras bort och in på operation för att snittas.

En knapp timme senare kommer vet och säger att det gått bra, att tre hanar sett dagens ljus, alla valpar som fanns i magen levde.
River var dock lite medtagen så hon fick stanna en stund till inne på uppvaket.
Så, innan valparna hade burits ut till ett rum vi kunde vara i, fick de mest inblandade i historien, Andreas, pappa och hanhundsägaren lugnande samtal.
Valparna däremot bars ut i en kuvösliknande grejj. Tre enorma papissvalpar låg där i.
De protesterade. Visst var det varmt och gott, men de ville ha mat! De ville ha sin mamma som ännu inte var där.
Kirurgen som snittat River kom ut och berättade vem som suttit fast och att allt gått bra undr operation och visade hur vi skulle hålla igång cirkulationen på valparna tills dess att River kunde ge dem mat.
Och det jag gjorde. Valparna väsnades och protesterade vid mitt gnuggande, men det visade ju bara att de fått mer energi…

En sköterska kom med River och sköterskan berättade att hon sett normalstora papillonvalpar och dessa (mina tre pojkar) var enorma i jämförelse.

River var halvt vaken, halvt inte. Hon tittade trött på det underligt låtande små varma pälsklädda sakerna som lades vid hennes mage, en kunde hon pussa på. Men sedan gav hon mig bara en förvirrad blick och lade sig att fortsätta sova.
Tio minuter fick valparna äta, sedan packade vi in oss i bilen och styrde hem.
Jag med valparna inne i tröjan för River hade lite frossa och fick ligga under en filt. Hon var även ostadig och rullade endel hit och dit.
Efter halva Resan hade hon dock kvicknat till och funderade varför mattes tröja lät så konstigt.
Hon fick ha en valp åt gången att dutta lite med under resterande resa, bara för att de skulle binda sig till varandra redan då.

Och så var vi hemma och husse fick valparna i sina kläder istället medan jag tog hand om River på kisstur, duschade av henne blodet som var kvar i pälsen efter snittet och städade valpstationens kaos som vi lämnat i hast på morgonen.
Jag vägde valparna innan jag lade ner dem till River. De vägde mellan 212-235g… Normalt väger de kring 150g har jag för mig.
De hade varit omöjligt för henne att föda fram på egen hand…

River slog sig snabbt till ro, en visste väl inte egentligen hur hon skulle sitta eller ligga för att lättast skydda, pussa och mata dem.
Jag och Andreas har gått skift hela tiden för att vakta River, för hon har inte riktigt velat lämna navlarna eller sitt snitt ifred.

Sömn har det inte blivit mycket av. River gick ju ett dygn med låg temp innan hon började krysta, så ingen sömn den natten, och natten före det kunde jag inte sova för oron att något skulle gå fel höll mig vaken.
Jag är ännu rätt sliten efter skiftgång inatt. OCh så behövde ju alla mjuka saker från valpningens alla skeden tvättas. Det kom endel vatten från vattenblåsan och det rann även fostervatten ur River under bilresan. Och så klart fanns ingen annan tvätttid än nu på morgonen…

River är så tunn nu. Det är ovant att lyfta henne efter att ha känt 5 kilostyngden en tid.
Hon måste haft enormt mycket fostervatten…

Just nu ligger River på sidan och sover och alla valparna äter.

Valp 1
Det var han som satt fel. Han vägde 222 gram.
Han har samma teckning som sin mor och en liten bonusfläck. Han har Rivers vita i ansiktet, lite bredare dock, men han har också hennes fläck vid höften, fast på motsatta sidan.
Han har även en fläck vid svansen, som sin far, men valpens fläck går lite längre ut på svansen tror jag…

Valp 2
Den här var den minsta med 212 gram, inte för att 10 gram gjorde honom så mycket mindre.
Han har ett vitt parti som går hela vägen från nos, över hela huvudet och kopplas samman med det vita på halsen. Han har tre fläckar på kroppen, en mitt på ryggen, en vid ena "armen" och en vid svansroten.

Valp 3
Den här var störst med 235 gram.
Låt er inte luras av hur teckningen på huvudet ser ut nu… Den lilla pricken kommer att växa ihop sig med den övriga pigmenterade delen och han kommer få en fin bläs.
Övrig teckning är mycket lik valp 1:s. Även valp 3 har Rivers höftfläck, fast på fel sida, och han har pappas fläck vid svansroten…

Det var ett äventyr och nu är jag en erfarenhet rikare. Nu ska vi se hur resten av resan går…

Tiden går så långsamt. Ni vet, den som väntar…

River har det ganska tungt nu. Inte bara för att hon är långt gången. Utan för att hon numer är 1,6 kilo tyngre är vanligt. Hon väger nu de bastanta 5,0 kilo. Midjemåttet är 49cm.

River andas annorlunda. Mycket tyngre och snabbare. Inte så att hon hässjar som de gör under valpningen, nä, det verkar bara lite jobbigare att andas. Jag antar att det beror på att det är mindre plats i magen.
Hon går också lite cowboy-aktigt med bakbenen.
Men det går fortfarande att hoppa upp i hundfotöljen, när hon vill…

De är aktiva valpar redan nu i magen.
Inatt hade jag lite svårt att sova så det blev att ligga och gosa med mamman. Och hur River kunde sova gå gott med ett sådant fotbollslag i magen kan inte jag förstå.

Kennelsidan uppdateras flera gånger dagligen, med Rivers temp och hur hon mår just för tillfället.

Vi har passerat dag 60 nu…

Jag har påverkats verkligt mycket av denna visdomstands-historia. Jag är till och med så skadad att jag knappt klarar av att gå in på thesims2.se… Varför?
Det kommer ett nytt expansionspaket (Freetime) till The Sims 2 den 28:e februari och de har en nedräkning till då på hemsidan. Jag vet att jag ska till tandläkaren den 14:e, alltså 14 dagar innan detta expansionspaket kommer ut. När jag ser nedräkningen på thesims2.se så sätter hjärnan med en gång igång att räkna hur många dagar det är kvar till operationen.
Idag exempelvis är det 46 dagar kvar till den 28:e… alltså 46-14, 32 dagar kvar till operationen.
detta är ändå min första operation. Jag har i och för sig fått ett födelsemärke utskuret en gång. Men då kunde jag inte se vad som hände eftersom det var på halsen/nacken, i hårfästet.
Men nu så är det en operation i ansiktet typ. Jag kommer ha en jäkla duk över huvudet och inte ha koll på vad som händer, men veta att det är en massa knivar och bängel i munnen, bara decimetern från ögonen.
Jag ska erkänna att jag nu, redan 32 dagar innan är livrädd!

Då är det tur att jag har saker att göra. Jag har elven.nu, jag har kennel-anthems.com och jag har jokkmokksbhk.se att pyssla med. Jag hinner inte tänka så mycket.

Fast jag är också lite fundersam. Hur många dagar efter operationen kommer jag ha ont och tvingas gå på värktabletter? Det händer nämligen så mycket under dagarna runtomkring.
Nit Noys-kennel väntar Australian Shepherd valpar 15-16.
Jokkmokks brukshundklub har utställning för brukshundarna den 16:e…
Och jag kommer nog ligga nerbäddad i sängen och ha ont…

Igår kväll så hjälpte jag fem små Shih-tzu valpar till världen. Eller för att vara noga så hjälpte jag fyra till världen, den första hann komma innan jag var framme hos Kerstin.
Bell hade varit i öppninsstadiet länge, så länge att jag till och med hann vara hos Kerstin nio timmar, sedan fara hem och sova och vila upp mig några timmar, innan hon väl kom sig till att föda dem.
Men nu ligger de små i valplådan och snuttar på sin mamma, kan jag tro. Tre flickor och två pojkar.
Jag lärde mig så mycket om valpning under tiden. Eftersom jag bara varit med på valpningar med två valpar tidigare, så hade jag som ingen tid att titta, tänka och fråga innan det var över. Nu kunde jag titta på några och fråga under tiden. Hinna få in lite rutin och inte bara säga "Hjälp, hur gjorde jag igen?"
Nu hade jag allt inne så det fött på de sista två valparna. Torka lite, berömma Bell, föra protokollet med tid, kön och utseende samt väga och skriva upp vikten. Sedan lägga tillbaka valpen och försöka få den att förstå att man måste öppna munnen för att få mat. Nä, det var de ganska duktiga på, men en var bara så envis och pep för den ville ha mat, men fick ju inget i munnen.

Nyfödda valpar är så söta tycker jag, men jag är väl ensam om det. När de fortfarande är lite småfuktiga och okoordinerade. Innan magarna är sådär uppblåsta av all mjölk… Då är de så söta.

Jag tror min utdragna förkylning berott på avsaknaden av ordentlig dygnsrytm. Jag har inte kunnat somna förrän under morgontimmarna, alltså där mellan fyra och sju på morgonen. Alltså så har jag, om jag fått sova i ett sträck sovit snällt förbi de ljusa timmarna på dagen, och vaknat först när det börjat skymma.
Visst har jag väl gjort halvhjärtade försök att vända på dygnet, men det har inte hjälpt. Har jag väl lagt mig tidigare så har jag bara sovit tre timmar i stöten, tre gånger på dygnet istället.
Det får en att må riktigt konstigt att inte se mycket dagsljus.
Men nu satsar jag helhjärtat. Har fått sova två timmar, men tvingade mig upp nio i alla fall. Hoppas jag har disciplin nog att hålla det.

Är förövrigt "On call" igen, ifall det blir några valpar hos Kerstin (Nit Noys kennel) och de behöver ett par extra händer har jag erbjudit mina…

Det här inlägget skulle egentligen postats vid fem tiden igår (16:e), men jag hade glömt att servern som sidan låg på skulle bytas ut. Så när jag skrev inlägget och försökte få upp det på sidan så fanns sidan inte och allt försvann, men jag ska försöka skriva samma sak eller i alla fall en samanfattning.

Pappa ringde på morgonen och sa att han skulle bjuda på lunch idag. En riktigt stadig palt-lunch blev det och under promenaden hem önskade jag bara att jag redan låg i sängen, i den djupa medvetslösheten som en palt-koma innebär. Men…
…mobilen ringde när vi hunnit halvvägs och det var Kerstin på Nit Noy's kennel. Pepsi, pomeranian tiken hade satt igång förlossningen. Ja, så det var bara att sprinag hem och lämna hundarna, pussa sambon och ge sig iväg. Tack och lov förstod pappa hur viktigt det var för mig att komma dit fort så när jag ringde för att be om skjuts var han förstående och körde ut bilen ur garaget igen, bara minuter efter att ha kört in den. Tack älskade pappa!
Väl framme gick det fort och allt gick jättebra. En tik kom först och bara fyra minuter senare en liten kille också. Sedan var det bara att vänta och se så att det inte var fler men det var klart.
Jag tycker det är så underbart att vara med vid hundförlossningar, när de går bra. Och det har ju alla två jag varit på gått också. Men att få sitta med en liten, levande varelse i händerna och massera den varm och torr, att höra de gny och sedan glatt snutta på sin mamma när det är över, det får hjärtat att smälta. De nu fyra valparna jag varit med att förlösa är väldigt speciella allihopa och jag hör mig för med Kerstin ofta när vi träffas om hon hört något nytt om dem. Tiken från den här kullen kommer nog stanna hos Kerstin ochså så då får man se vad det blir för varelse också.

När jag väl kom hem igen firades det i dubbel bemärkelse med tårta. Det var nämligen inte bara Nit Noy's F-kull som hade fördelsedag, det var även sambon Andreas födelsedag.

Jag vill ännu en gång tacka Kerstin för att jag fått vara med vid Pruppsans valpningar, det ger mig erfarenhet inför kennel Anthems kommande kullar!
Och grattis igen Älskling, tack för att du förstår att min hobby betyder så mycket för mig!

Vilken Alla hjärtan dag det har varit. Jag har tillbringat den genom att städa lägenheten. Men det behövdes, och jag ska fortsätta under morgondagen.

Jag är på strålande humör numera. Jag har äntligen börjat Uppfödarutbildningen och tillhör väl dem som har pålästa erfarenheter. Det finns de som inte har någon erfarenhet och det finns dem som har mycket egna erfarenheter. Men hela tanken med det är ju att man ksa lära av varandra.

Jag har också fått förfrågan att hjälpa till på en till valpning… Något måste jag alltså ha gjort rätt första gången. Så nu ser jag till att ha kalendern öppen och inte binda mig vid något så jag kan fara så fort telefonen ringer och oj så jag ser fram emot det. Det var inte det alls obehagligt, jag fick mer lyckorus då jag fick hålla första valpen och försöka få den lite torr undertiden den andra kom.

Jag hoppas på att få gå kurs nu under slutet av månaden, med River så hon får lite mer erfarenhet att lyssna på mig när okända hundar finns runtomkring. Vi försökker ju träna lite hyffs här hemma, men det blir mer ställande inför utställningarna till våren och sommaren.

På företagsfronten ser det ut sm om planerna ändras och det blir helt och hållet webbdesign, jag tror mer på det än min första idé…

Vill tacka alla som skickat hälsningar idag, trodde inte att jag var så poppis. Och tack älsklingen för en god middag!

Vi är hemma igen, och helgen var bra. Det klagades inte och det är jag överlycklig för, det kanske blir att fara på fler utställningar i framtiden, jag hoppas det.
När jag var på utställningen ringde Kerstin och sa att Lavas temp förändrats och att hon mycket troligt skulle få valparna under dagen/kvällen. Så blev det också, åtta små bleknosta vovvar tittade fram. De är jättesöta, är nästan kär i den sista valpen som kom, en svartvit hane, hur söt som helst… Såg dem idag…

Fallets dag gick också bra, jag såg då det jag ville och vädret var bra.

När vi kom hem igår var det att packa upp och dona, handla mat och bara njuta. Jag och Andreas firade sex år men vi gick och sova ganska tidigt. Det är något underbart att lägga sig i sin egen säng när man varit borta.
Så ringde telefonen, jag var fortfarande vaken. Det var Kerstin som sa att nu hade Pepsis temp sjunkit och att hon nog skulle få under natten. Hon lovade ringa när värkarna satte in… Jag bestämde mig för att sova så fort jag kunde, så jag skulle orka vara vaken och uppmärksam på vad som skedde.
När jag av mig själv vaknade klockan sju var jag övertygad om att jag inte hört telefonen under natten och missat allt. Men telefonen visade inga missade samtal. Så jag satte mig att äta frukost.
När klockan var kvart över åtta ringde hon och sa att Pepsi först nu fått värkar och att Folke skulle komma och hämta mig. Och så blev det, jag for och upplevde något underbart…
Men nog känns det i magen alltid. Jag försökte ju hjälpa till så magmusklerna är ganska ömma.
Två valpar blev det, en av varje kön.
Jag dock inte förstå folk som säger att det är äckligt att titta på och hjälpa till när det behövs. Det var det långt ifrån, speciellt när de väl var ute och man höll dem i händerna för att massera igång dem och de småpep lite. Hjärtat kunde ju inte annat än smälta för dem.

Tack Kerstin för att jag fick möjligheten att vara med och se hur det i praktiken ska gå till, få se att det inte var så farligt när allt går som det ska.
Hoppas nu att D och E-kullarna växer sig riktigt starka och fina…